Den västerländska civilisationens skapelsemyt har länge inkluderat greker och romare. Även om många européer inte har något direkt släktskap med dessa tidiga medelhavsfolk så lyfter vi upp deras kulturella gärning.
De utgör vår kontinents gryningssaga. Vi har alla lånat vårt alfabet från dem, våra juridiska ramverk, idéer om statsskick, bildning, vetenskap, konst, poesi etc. Det kulturella arvegodset kom indirekt till oss via den katolska och ortodoxa kyrkan.
Det var under 1400-talet och renässansen vi återupptäckte antiken, som sedan dess bildat ett slags ramverk för vår kultur, hela vägen via upplysningen och industrialismen.
Idag tycker jag mig se en annan skapelsemyt ta form, en postmodern beskrivning, och den handlar om händelserna strax innan och under andra världskriget. Den yttersta ondskan representeras här av de tyska nazisterna som dels utlöste kriget med alla dess fasor, och dels tog livet av 6 miljoner judar.
De västliga liberala demokratierna var de goda riddarna som slutligen besegrade ondskan. Myten slutar med orden att vi får aldrig låta detta ske igen. Från 1945 och framåt skulle världen förbättras och godheten spridas.
Ur denna konflikt mellan ljuset och mörkret föddes den postmoderna världen, det som fanns innan blir alltmer suddigt, vagt och odefinierat. Det är en förenklad myt, målad med breda penseldrag, där satan är en man med tandborstmustach, svettig snedbena och uniform.
Filmer och massmedia gör oss dagligen uppmärksamma på nazisternas illgärningar. Och vi blir ofta varnade, att vi måste vara på vår vakt så att nazismen inte visar sitt fula tryne igen.
Så fort vi ska referera till något riktigt dåligt drar vi upp 1930-talets Tyskland. Det är en skämtsam sanning att flertalet debatter på internet slutar med Hitler. Alla diskussioner bär till Tredje riket, brukar det heta.
Den tyske diktatorn används också flitigt för att platta till meningsmotståndare, argumentationstekniken kallas för reductio ad Hitlerum. Kanske är det så att folk har så dåliga historiska referensramar att brunskjortorna är det enda man kan hänvisa till?
Att de goda i sin kamp mot fascister och nazister kände sig tvingade att alliera sig med Sovjetunionen (som var de största folkmördarna av alla) solkar historien betänkligt. Turkiet tillhörde också de godas sida, trots folkmordet på ca 1,5 miljoner armenier, som fortfarande än idag inte erkänts.
I krigets slutskede 13-15 februari 1945 sände de allierade 1249 tunga bombplan mot barockstaden Dresden och släppte 3900 ton bomber. Staden hade inget särskilt militärt eller strategisk värde, bombningen var en hämnd för tyska bombningar i Storbritannien. Att två atombomber släpptes på civilbefolkningen i Japan för att få slut på kriget har också i tysthet accepterats som ett nödvändigt ont.
Sedan kom freden, och FN blev det organ som skulle sprida budskapet om förbrödring och allas lika värde. Så flitiga i sin gärning att de nyligen gav Venezuela en plats i rådet för mänskliga rättigheter. Och Saudiarabien har sedan tidigare en plats i FN:s kvinnokommission.
Jag vill inte negligera tyskarnas illgärningar och folkmord, det de gjorde var vedervärdigt. Men tänk om de allierade istället för monstruösa hämndbombningar hade släppt några få bomber på de smala järnvägsspår som transporterade judarna till koncentrationslägren? Det är sånt där som vi helst inte vill fundera på.
1900-talets totalitära samhällen mördade miljoner och åter miljoner människor. Det skedde inte bara i Tyskland, utan även i Sovjetunionen, Kina, Turkiet, Kambodja och än idag i Rwanda, Sudan etc. Och Hitler var ingen överdjävul utan blott en demon bland andra demoner.
Djävulen finns däremot i detaljerna. Och frågan är om vi lärt oss något? Vi fogar oss fortfarande under totalitära idéer. Vi tror fortfarande att samhället kan centralplaneras ovanifrån, och att resurser och privilegier ska omfördelas av några få utvalda. Alltför många anser att politikerna måste göra något, istället för att folket underifrån tillåts bygga samhället.
Autokratiska samhällen saluförs i olika färger och smaker, men följer alla samma mönster. Blott en åsikt tolereras, oliktänkare mobbas, medan de som hyser de sanktionerade åsikterna belönas. Till slut vågar ingen öppna munnen, ty alla kan vara tjallare och informatörer. Ingen vågar göra något åt situationen, alltför mycket står på spel och man vill inte äventyra sin familjs säkerhet.
Det är bäst att spela med, gå till jobbet, göra sin plikt, och själv bli en mobbare, hoppas på att ljusare dagar kommer någon gång i framtiden. Det krävs inte så mycket fantasi för att känna igen sig i situationen. Och vi är högst medvetna om att vi gör fel. Vi behöver aldrig fråga oss själva hur det kunde bli så här? Eller intala oss att det aldrig kommer att hända igen.
Även den yttersta ondskan är befolkad av små fordom snälla personer som blott följer strömmen eller lyder överheten. Och ursäkterna och undanflykterna blir omåttligt tunna när de en dag tvingas förklara sina gärningar.
Slutligen, en skapelsemyt bör lyfta upp människan från svaghet och mörker. Skam, skuld och självspäkelse kommer inte att föra mänskligheten framåt. Trots alla våra fel och brister är det vi som skapat denna högtstående civilisation, med alla fantastiska samhälleliga, tekniska och medicinska landvinningar. Något våra förfäder inte ens kunde drömma om. Vi är förtjänta av bättre myter.
