När media diskuterar huruvida något sydeuropeiskt land skulle lämna EU – så beskrivs det ofta som orealistiskt, att det är svårt att stå ensam, och hur ska de klara sig själva?
Värt att fundera på dessa argument nu när arbetslösheten i Spanien och Grekland börjar närma sig 30%.
Det är högre än under depressionen i USA på 30-talet, där arbetslösheten var ca 25%. Vi börjar närma oss en fullkomlig katastrof. En allt mindre del av befolkningen ska via skatterna försörja både arbetslösa, barn, pensionärer och utslagna. En ekvation som blir allt mer ohållbar. Och hur tar man sig ur en dylik depression? Det kommer att ta många år att bygga upp ett näringsliv som slagits sönder och utarmats.
Undrar hur illa det måste bli innan sydländerna inser att EU är en falsk gemenskap? Att tryggheten, hjälpen och grupptillhörigheten som erbjuds av EU inte bringar mat på bordet. Inte utan att man skuldsätter sig för all framtid.
Om Grekland hade gått i statsbankrutt för några år sedan – samt tryckt upp ny valuta, och devalverat för att få fart på ekonomin – då kanske landet redan ridit ut stormen vid det här laget? Nu fortsätter krisen år efter år. Vad är nästa steg? 40% arbetslöshet?
