Historien innehåller många exempel både på lyckade utbrytningar och misslyckade utbrytningsförsök. Många av dagens självständiga stater har fötts genom självständighetsförklaringar och secessioner av delar av en stats territorium. Samtidigt har otaliga utbrytningsförsök stoppats på ett tidigt stadium, genom att staten återtagit kontrollen över hela sitt territorium genom militär eller polisiär makt.
Detta kan man läsa i Wikipedias artikel om secession. Vitt skilda länder som Finland, Grekland och Slovakien har fötts på detta sätt. Och regioner som Baskien, Kurdistan och Katalonien tillhör de som inte lyckats.
Ibland kan man hamna i diskussioner om huruvida secession är rätt eller fel. Och det är en svår fråga. Många svarar tveklöst ja, medan andra skruvar på sig och menar att statsmakten har ett ansvar att hålla ihop landet. En utbrytning kan handla om självständighet eller om att bilda nya stater med andra, eller att gå upp i en befintlig stat. När en region i ett land har ett annorlunda språk, en annan religion och kultur så blir utbrytningen ofta lättare.
De nationalromantiska vågorna under 1800-talet uppmuntrade dessa strömningar, ett land – ett folk, betraktades som en slags självklarhet. Och multietniska nationer som Österrike-Ungern och det Ottomanska riket sågs som obegripliga och dömda att falla ihop, trots att de existerat under väldigt långa tider.
Om vi tar ett modernt exempel så ansågs utbrytningen av Ukraina från det sönderfallande Sovjetunionen som någon positivt, trots att Ukraina varit en del av Ryssland sedan dess tillblivelse. Och trots att många i Ukraina såg sig själva som ryssar, och inte ukrainare, polacker, tatarer, galicier eller något annat.
När sedan regionerna Krim, Donetsk och Luhansk några decennier senare ville bryta sig loss från Ukraina så sågs det inte med lika blida ögon.
En secession bör ha sponsorer, dvs andra stater som hjälper till och förenklar processen. Ofta sker detta för att gynna den tredje parten. Britterna bistod den grekiska frihetskampen för att försvaga Ottomanerna. USA såg det sönderfallande Sovjetunionen som en god utveckling som gynnade dem själva. Det finns många exempel. Och den specifika statens rätt till secession ses ofta genom sponsorernas ögon. Ju fler mäktiga sponsorer, desto mer rättfärdig är kampen.
Det är dags för stormakternas representanter att sätta sig ner vid förhandlingsbordet som kloka rättrådiga människor och börja förhandla om Ukraina. Det finns en stark vilja hos vissa regioner att bryta sig loss, och de backas upp av Ryssland, medan andra regioner vill vara kvar. Teatern har varat länge nog, ett skådespel som resulterar i mycket mänskligt lidande; det är dags att prata allvar, och USA bör ta initiativet.