Thatcher gjorde en del rätt, men inte på rätt sätt. Det är vad vi får lära oss när vi läser Aftonbladets ledare, i kölvattnet av den nya filmen med Maryl Streep i huvudrollen, som åter satt den kontroversiella brittiska politikern på kartan.
Järnladyns politik slog mot de svagaste. Hon gjorde en massa saker fel i början, sen blev det möjligen liiiite bättre. Det är kontentan.
Inte en särskilt ödmjuk ledare, med tanke på att genomsnittsstandarden i Storbritannien under tidigt 70-tal var på öststatsnivå. Fackföreningarna hade järngrepp om politiken, strejker lamslog landet gång på gång. Skattesystemet var helt felkalibrerat; vem minns inte när Rollings Stones tvingades lämna landet, då de annars skulle betala mer skatt än de tjänade. Hela städer var på utdöende med kolgruvenedläggningar och massarbetslöshet.
Efter Thatcher var läget helt annorlunda, då hade Storbritannien förvandlats till Europas finansiella motor, alla ville bo i London, och även obskyra hålor fick hoppet åter.
Jag tror att det är svårt att se en större positiv förändring under en premiärminister, i något land, någonsin.
Och det här är ju jättesvårt för vänstern att acceptera, att en högerpolitiker, dessutom kvinna, lyckades med detta. Att hon tidigt i karriären ville avkriminalisera homosexualitet och legalisera aborter i det konservativa Storbritannien vill man helst inte tala om. Det passar inte med bilden av Thatcher som stockkonservativ avgrundsborgare.
Thatchers politik slog hårdast mot de svagaste, återupprepas gång på gång tills det blir en slags naturlag. Och visst var järnladyn avskydd, till och med hatad under sin samtid, men inte mer än att britterna röstade fram henne gång på gång. Sanningen är den att ALLA britter fick det bättre. Punkt.
Och dessutom är Thatcher en mycket intressant person som med sin relativt enkla bakgrund, fadern hade en livsmedelsbutik, tog in liberalism och frihandelstänk i de blåblodiga konservativa korridorerna. Hon hade en idé, och hon genomförde den, inte utan svårigheter dock. Vem skulle tro att man kunde förvandla Smogbritannien till västvärldens avund över en natt, utan att stampa på några tår?
Uppoffringar anses vara vänsterns paradgren. En högerpolitiker får inte strama åt budgetar och resurser. Däremot anses arbetarna kunna stå ut med vad som helst under proletariatets diktatur, tills det börjar falla stekta kycklingar under det stundande kommunistiska lyckoriket.
För att återknyta till verkligheten, socialdemokraten Göran Persson sänkte till och med pensionerna under 1990-talet för att komma till bukt med dåtidens finanskris. Om dagens alliansregering gjorde samma sak skulle varenda vänsterfot i hela landet stampa sig stukade i månader.
Hårda uppoffringar görs samstämmigt och solidariskt under vänsterregeringar, medan högern piskar folket blodigt i sin giriga jakt efter de fattigas slantar…
