I morse gick en ung afghansk man bärsärk med yxa och kniv på ett tåg utanför Wurzburg i södra Tyskland. Flera personer fick livshotande skador. Vad hade dessa olyckliga människor som råkade passera galningen gjort för att förtjäna detta?
Blint meningslöst hat och våld uppklätt i religionens vackra klädedräkt. Och dådet kommer blott några dagar efter massmorden i Nice, där en annan terrorist tog livet av över 80 människor.
Man kan fråga sig hur mycket skydd från krig och elände förövaren egentligen behövde, eller var han i själva verken en av de som så många andra flydde ifrån?
Detta är några av de frågor vi bör ställa oss när vi tar emot asylsökande. Vi vet ofta väldigt lite om dem. Många har slängt sina pass. Att göra sig av med identitetshandlingar för att öka chanserna till asyl var vanligt redan för 5-10 år sedan, berättar en källa som arbetar på Migrationsverket. Det är alltså inget nytt. Och vi släpper in många vars bakgrund är ett blankt kort.
Vi tar tillika emot asylsökande som passerat 5-6 länder. Tanken enligt FN är att man söker asyl i det första säkra landet, och inte reser på turné över en hel kontinent till vissa specifika länder.
Själva idén med att flyktingar bör placeras nära sina hemländer handlar om att de snabbt kan resa hem igen när faran är över, och återuppbygga sina städer och byar. Inte mycket återstår av de grundläggande idéerna. Och vem eller vilka ska återuppbygga Syrien och Afghanistan?
Har vi i vår iver att hjälpa och skydda våra medmänniskor i själva verket öppnat Pandoras ask? Hur vet vi att alla dessa asylsökande har rent mjöl i påsen? Hur vet vi att de är offer, och inte förövare? Och hur ska vi skilja dem åt?
