Komikern Jerry Seinfeld höll nyligen ett tal på amerikanska Duke University, och delar av publiken lämnade tillställningen i protest mot att han var jude och anhängare av staten Israel.
För några år sedan var det nog ingen som ens tänkte på att Seinfeld var jude eller stöttade Isreal. Man såg honom som den främsta komikern av vår tid, en person som kunde analysera och psykologisera vardagens underliggande hysteri. Han ledde en av de mest populära TV-serierna någonsin, och slutade på eget bevåg när han låg på toppen.
Och nu är han en jude och Israelvän. Det svänger verkligen snabbt ibland. Det tog inte många decennier från en tid när ungdomar hade Michael Jackson, Whitney Houston, Gene Simmons och Bob Dylan på väggarna, utan att reflektera nämnvärt över ras eller etnicitet. Idag är desto fler involverade i tankar kring identitet, kön, hudfärg och vilka krig man ska vara för eller emot.
Det verkar vara svårt att hålla alla bollar i luften, samt inse att både Hamas och Israel dödar civila i stridigheterna, exakt hur många och hur lär vi inte få veta förrän konflikten är över, om ens då. Varför man ska ta parti i den här typen av evighetskrig är svårt att svara på. Visst kan man förenkla saken och peka på att Israel är den enda demokratin i området, men tillika har man lagt under sig ett land och drivit bort folk. Det blir väldigt många argument fram och tillbaka. Och det lär ta ett tag innan vi kommer fram till vem som kastade första stenen, och den sista.
Är det då rätt att lämna en föreläsningssal i protest, på grund av en persons etnicitet och ställningstagande i ett pågående krig?
Själva frågan visar hur domesticerade och pacificerade vi är. Vem avgör vad som är ”rätt”? Finns det ett statligt godkänt och etablerat rätt och fel?
Givetvis får man protestera mot folk, individer, krig eller vadsomhelst. I ett öppet och fritt samhälle borde du väl kunna lämna ett möte i protest oavsett om talaren är Tutsi, Huti, Ainu eller Bleking? Och det här kan jag säga utan att sympatisera med de kommunistanstrukna Hamas-anhängarna vid Duke University. Om de fått bestämma så hade Seinfeld inte ens bjudits in. Då hade vi bara haft godkända politiska klubbar i trygga utrymmen.
Ja, ofta är det själva friheten som är problemet i ett fritt samhälle. Är det alltför fritt och demokratiskt så kan obehagliga situationer uppstå. Och det finns en stark drift att tona ner anomalier, dämpa det alltför uppriktiga och bråkiga, ända tills vi ingen frihet har. Likriktning och rigiditet kan ibland misstas för frihet, likt guldfisken som innerligt önskar en större skål, men aldrig drömmer om havet.
