Populär musikfestival blir alltmer obskyr


Från att ha varit en allmän musikfestival har Eurovision blivit mer nischad mot en specifik kulturell subgenre.

På 1950-talet cirkulerade tankar om att främja europeisk enhet genom det nyinförda TV-mediet och allmänhetens intresse för musik. Här fanns chansen att visa upp dels nationella särdrag och dels påvisa europeisk samhörighet och gemenskap. Och givetvis var sångtävlingen en uppvisning i teknik och ingenjörskonst som passade väl i tidsandan. TV var något nytt och spännande, apparaten flyttade snart in i allas vardagsrum.

Skillnaden är påtaglig mot 2020-talets internetdrivna kultur, där det linjära TV-tittandet gått ner rejält i förmån för sociala medier och videotjänster online. För att skapa uppståndelse och intresse så krävs det så mycket mer nuförtiden. Inslagen är spektakulära vad gäller uppträdandet, fast med mediokra musikaliska ambitioner. Det är pompös eurodisco som gäller med inslag av etno och rapp.

Vi noterar också att det estetiska rör sig bort från det allmänna och folkliga, och divergerar mot homoerotik och ockultism. Det översminkade, burleska och cirkusmässiga har tagit över. Man noterar en hel del klagomål från vanligt folk på sociala medier, att sångtävlingen urartat till oigenkännlighet.

Som vanligt funderar man på huruvida det handlar om att introducera nya idéer och modeyttringar till folket – vi kanske alla ser ut såhär om några år? Eller om yttringarna är kulmen på en fas, som vi kommer att blicka tillbaka på och skaka på huvudet åt? Vem minns inte spandex-pudelrockarna på 1980-talet, eller skitiga, långhåriga hippies i slutet av 1960-talet?

2020-talet är eklektiskt och bjuder på en rad stilblandningar men även nya saker. Det finns inslag av zombiemode, tänk Jokerns utsmetade smink, eller estetiken kring Harley Quinn, inklusive halvgenomskinliga, sönderrivna kroppsstrumpor som visar mer än de döljer, av inte alltid så vältrimmade kroppar.

Ja, det är givetvis fult. Och det är meningen. När man exempelvis väljer att använda det smutsiga och nerklottrade kaklet från en toalett till sin dekor, så är det inte det vackra och sköna man söker efter, utan det fula och stinkande. På samma sätt som brutalistisk betongarkitektur är menad att vara ful, samt skapa en känsla av att stadsmiljön är hotad och ockuperad. På liknande sätt tränger sig den här kulturella subgenren in i våra vardagsrum, under förevändningen att den är allmän och folklig, och besätter vår tillvaro för några timmar. Den lämnar inte efter sig mycket, det är få sånger man kan nynna på eller ens kommer ihåg. Kanske är den mest en känsla av smuts, att man blivit oren, kontaminerad. Men även den känslan är flyktig.

Se nedan Hollands EU-ironiska bidrag som av oklara skäl blev diskvalificerat i sista stund.


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag