Skottarna röstade för att stanna kvar i unionen.
Ensam är stark, men tillsammans är vi starkare, speciellt med en familj som man har mycket gemensamt med. Underförstått att man gillar sin familj.
Frihets- och självständighetskrav har rest inom många imperier och stormakter. Grekerna gjorde blodigt uppror mot det Ottomanska riket 1820. De kristna hade alltid betraktats som andra klassens medborgare av den muslimska stormakten. Grekerna ville lyfta fram sin historia, sitt språk, kultur, religion – och bygga ett eget land.
Ett annat exempel är Österrike-Ungern, som var ett multietniskt rike. Det delades efter första världskriget upp i mängder av småstater. Nationalismen gjorde landet svagt, medan det kosmopolitiska Wien var starkt, dåtidens New York och kulturella smältdegel. Två sidor av samma mynt. Wien har aldrig hämtat sig, dagens stad har färre invånare än när det begav sig.
Det vi kan lära oss av fallet Skottland, Katalonien etc är att regionalism är viktigt. Ingen vill ha missnöjda människor som känner sig överkörda av en avlägsen centralmakt. En landsände ska inte vara toppstyrd av huvudstaden, långt borta någon annanstans. Det föder bara nationalism, separatism och kanske till och med våld.
Varje region ska ha så mycket självstyre som det bara går. Det är bara frågor som angår hela unionen som ska dryftas på central nivå. Och dessa frågor är egentlige ganska få.
Det här är ett ganska grundläggande resonemang, så fungerar mestadels Amerikas delstater, förbundsländerna i Tyskland, kantonerna i Schweiz. Tre av världens mest framgångsrika länder.
Hur applicerar vi det här på EU?
