Ibland i sällsynta fall när man läser en artikel kan man få en känsla av upplysning; något man egentligen redan listat ut för länge sedan sammanfattas på ett klyftigt och välformulerat sätt, och man får någon slags insikt. Den korta artikeln om varför vi inte ska lägga tid på politik av Paul Rosenberg är en dylik artikel.
Artikeln handlar om att politik är en slags illusion om att vi kan påverka samhället utan att ta risker. Vi tror att genom allmänna val och sedvanliga politiska kanaler kan medborgarna påverka samhällsutvecklingen i en positiv riktning. Men i praktiken sker något annat.
Statsapparaten betsår inte bara av våra folkvalda utan av tusentals ansiktslösa byråkrater, och när ett beslut passerat den här jättelika tarmen så har den förvandlats till oigenkännlighet. Det demokratiska systemet är på många vis verkningslöst, vilket vi exempelvis ser i USA, där politiken inte ändrats märkbart trots presidentskiftet från Bush till Obama.
Amerikanska trupper finns fortfarande kvar i Mellanöstern, de militära utgifterna är fortfarande höga, USA Patriot Act (undantagslagarna från 9/11 finns kvar), liksom Guantanamo Bay fängelset, där personer fängslas utan sedvanlig rättegång, helt emot västerländsk praxis. NSA trålar internet och telefonsamtal på jakt efter information, även människor som inte är misstänkta för brott undersöks.
Och detta sker under en av de mest vänsterliberala presidenterna i USAs historia, han som säger sig värna de svaga och de utstötta, och dessutom är motståndare till konflikter och interventioner, och vill samtala istället för att kriga.
Rosenberg menar att enda sättet att påverka utvecklingen i ett samhälle är att ta risker, dvs genom att vägra vissa lagar, eller påvisa andra sätt att verka och leva. Ett färskt exempel på detta är den märkliga internet-skatten som lanserades av Ungerns konservativa regering för ett tag sedan. Men medborgarna tyckte att det här var droppen som fick bägaren att rinna över, och samlades i ett jättelikt demonstrationståg i centrala Budapest, varpå regeringen backade några dagar senare.
Jämför med den s k almstriden i Stockholm på 70-talet. Efter decennier av rivningshysteri fick folk nog och tog tag i saken; almarna som skulle huggas ner för att ge plats åt en tunnelbana blev en slags symbol för hela problematiken. Rivningarna upphörde, och vi har idag en mer genomtänkt syn på vårt arkitektoniska kulturarv.
Vi skulle kunna gå ännu längre och påstå att de flesta samhällen och konstitutioner uppstått ur civil olydnad. Och när folket uppnått sitt mål överlämnar de makten åt en folkvald regering, så att man slipper ta risker, och kan leva i frihet och välstånd. Men detta är alltså en illusion, så fort folket lämnar ifrån sig initiativet börjar tjänstemannaväldet att ta över.
Vi kan alltså sätta upp spelets regler, och upprätthålla dem. Vi kan spela med i spelet. Och vi kan tyvärr också bli spelade med.
Där befinner vi oss idag. Medborgarna har lämnat över för mycket, vi upprätthåller inte de regler vi satte upp från början, politikerna spelar med oss som schackpjäser.
Är det här en slags uppmaning till revolution? Nej, verkligen inte. Fria tänkare blir ofta anklagade för att vara anarkister eller revolutionärer. Men det är inte vad det handlar om. Man kan gilla samhället, utan att gilla statsapparaten eller regeringen. Statsapparaten är INTE samhället.
Vi vet ju att det egentligen inte behövs så mycket för att få politikerna att ändra bana. Det är ju ett nervöst släkte, hela deras makt bygger på att vi sitter stilla i båten. Så fort vi börjar röra oss så blir det svårt att styra.
Om folket hela tiden knackar på dörren, och kräver utvärderingar och uppföljningar av lagar och regleringar (vilket egentligen är en självklarhet). Om vi hela tiden är på vår vakt, då blir det svårare att spela bort oss, men om vi är tysta så kommer vi en dag att vakna i ett mycket otrevligt samhälle. Ty makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.
Vi vet från länder i vårt närområde att det kan gå fort, när man vänder bort blicken och låtsas leva i trygghet och frihet. Och det här gäller bortom vänster- och högerskalan, det spelar ingen roll vilken politisk färg du föredrar, eller vilka politiska filosofer du läser. Den politiska korruptionen är realpolitisk, den följer inga ideologier eller politiska färger. Den bara finns, och kommer alltid att finnas – från lägsta instans i skolrådet, från idrottsföreningen, bostadsrättsföreningen, ända upp till parlamentet.
Folk i maktpositioner kommer alltid att vilja utnyttja sin makt; och vi måste hålla koll på dem, kräva avräkning, och se till att de gör vad de blivit valda till att göra. Medborgarna kan på det här viset arbeta utanför den politiska arenan, du behöver inte ens ha något politiskt intresse, förutom i sakfrågorna. Makten finns inte i parlamentet, utan vid fikaborden runt om i landet.
