Enligt legenden var det den kristne patriarken Theophilus som lät bränna biblioteket i Alexandria, där en gång i tiden större delen av mänsklighetens kunskap fanns samlat. Enligt ett dekret från kejsar Theodosius i Konstantinopel år 391 skulle alla hednatempel förstöras, och biblioteket låg delvis i en Serapis-helgedom.
Alexandria, vid Nilens utlopp var den hellenistiska epokens centrum. Här trängdes sjöfarare med filosofer, köpmän och krigare. Makedonier och greker flyttade till den nyanlagda staden efter Alexander den stores död. Härskare blev Ptolemaios, en av Alexanders berömda generaler, och hans ätt skulle styra Egypten och Libyen ända fram till den romerska erövringen, från 323 – 30 f.Kr. Den sista regenten var Kleopatra.
Det var i Alexandria man konstruerade urverk och astrolabier vars like man inte såg förrän 2000 år senare. Man byggde tempelportar som öppnades av ångkraft. Jordens omkrets räknades ut, likaså planeternas banor och omloppstid. Skulptur, måleri, filosofi, vetenskap och arkitektur frodades i den mångkulturella smäldegeln, dåtidens New York.
I verkligheten förstördes Alexandrias bibliotek i flera olika omgångar, först sattes det i brand av Julius Caesar. Romarna var inga filosofer, de var krigare och organisatörer. Romarna exploaterade den hellenistiska världens kunskaper för egen vinning, men de gav inte så mycket tillbaka i form av filosofi och naturvetenskap. Många av de storslagna byggnadsverken romarna lämnade efter sig var i själva verket konstruerade av arkitekter från den grekiska kultursfären. Illvilliga tungor menar att det var romarna som sådde fröet till medeltiden.
År 270 var det dags igen. Kejsar Aurelius belägrade Alexandria i samband med ett uppror, och stadsdelen där biblioteket låg skadades. Och som sagt, hundra år senare var det de kristna som satte det i brand, och år 642 intog araberna staden och fördärvade det lilla som fanns kvar.
Det kommer alltid att finnas människor som vill riva det andra byggt, och de kommer alltid att ha goda skäl för sin dårskap. Vi lever i en tid av enorma tekniska landvinningar, och vi har svårt att förstå att vetenskapen ibland kan förlora slaget. Och att mänskligheten till följd av detta måste utstå hundratals år i fattigdom innan man kommer upp till samma nivå igen.
Ibland inbillar jag mig att några få betrodda män och kvinnor räddade så många skriftrullar de orkade bära, innan den romerska, kristna eller arabiska mobben anlände. De lastade dyrbarheterna på ett skepp, och seglade iväg till fjärran land. De antika texterna lever kvar, men blott som en bråkdel av vårt mångtusenåriga kulturarv.
