Inte mindre än fyra Oscars gick till filmen Bohemian Rapsody, som handlar om Freddie Mercury, extravagant och begåvad sångare i rockbandet Queen, sedermera avliden i AIDS. Han porträtteras som en lätt utvecklingsstörd invandrargrabb som inledningsvis jobbar med bagagehanteringen på en flygplats. Porträtterad av skådespelaren Rami Malek som fick en Oscar för sin tveksamma insats.
I filmen övertalar Mercury ett nystartat kämpande rockband om att få ersätta deras nyligen avhoppade sångare. Sedan börjar de turnera i USA och skriver alla tiders rockoperaslagdänga Bohemian Rapsody. Freddie kämpar med sin sexuella läggning, det ständiga festandet, drogerna, och kämpar mot folk som vill kontrollera honom. Han lämnar Queen under dramatiska omständigheter, men återförenas vid Live-aid-galan 1985. Framträdandet beskrivs närmast som bandets höjdpunkt, och i samband med detta får han beskedet om AIDS. Och filmen slutar någonstans där.
Inte nog med det lite trevande och avtrubbade personporträttet, det var inte många saker som egentligen stämde i filmen rent faktamässigt. Exempelvis så betraktades Mercury som ett musikaliskt geni redan vid unga år, han var med i flera olika band, hade god erfarenhet av branschen, och kände de övriga musikerna i Queen långt innan han själv gick med i bandet. Ingen knäppskalle som dök upp från ingenstans direkt. Och bandet splittrades aldrig, Mercurys soloskivor var planerade, det skedde ingen återförening vid Live Aid, och Mercury kände inte ens till att han hade AIDS vid det tillfället.
Nåväl, filmmakarna bör ju ha lite konstnärlig frihet, så att de får flyt i filmen, och att den rätta dramatiken infinner sig. Och jag brukar tycka att det är helt i sin ordning att ibland skarva lite med detaljerna för att få fram helheten. Men inte i det här fallet.
Resultatet blev en medioker snyfthistoria kryddat med infantilt skådespeleri. Den oefterhärmlige Mercury beskrivs som ett offer, en ynklig medioker figur, någon att tycka synd om. Knappast en film passande den verklige Mercury, som var tämligen orädd, skarp, hämningslös och en driven musiker. Ånger, fummel och snyftande var knappast hans spår i livet. Filmen är inte sevärd. Två zeppelinare får denna skapelse, som egentligen skulle fått en nolla, om det inte vore för skådespelarna som porträtterar de övriga bandmedlemmarna, stundtals träffsäkert både till sättet och utseendet
