Jag ägnar mycket tid åt att hitta brister och klaga på politiker, politiska partier och ideologier. Den kritiska traditionen har funnits sedan urminnes tider, och syns idag främst på tidningarnas ledarsidor, i den politiska retoriken, kring fikaborden och givetvis i bloggvärlden.
Vi får inte glömma att politik är mycket mer än bara kritik, framförallt handlar det om att skapa ett fungerande och rättvist samhälle där medborgarna är lyckliga och kan leva meningsfulla liv.
Personligen har jag valt den individulistiska politiska fåran, eftersom jag anser att alla människor är unika. Grupptillhörighet är viktigt, men inte viktigare än att vi kan byta grupp eller ibland ställa oss utanför om så behövs. Vi föds ensamma och vi dör ensamma, vi kan aldrig släppa in en annan individ i våra hjärnors innersta skrymslen. Vi är alltid individer, och vi ansvarar ytterst för våra tankar och handlingar.
Kollektivisterna sätter alltid gruppen (eller klassen) i första rummet, och därmed tror de sig ha monopol på begrepp som solidaritet och rättvisa. Resonemanget haltar eftersom en grupp alltid består av individer, där alla egentligen är olika. Gruppdeltagarna kan under långa tider dela många åsikter och värderingar, gruppen kan också delas, splittras, och eventuellt helt eller delvis återförenas. De flesta människor inser intuitivt att vi inte kan förlita oss fullkomligt på andra, utan måste själva agera för att styra våra liv i önskad riktning. En stark individ är inte automatiskt en egoist, hon kan vara både ödmjuk eller kraftfull, och kan givetvis vara av stort värde för andra individer.
För att överleva måste individerna emellertid samarbeta, och vi kan och bör samarbeta utan att tappa det som är unikt i vår personlighet. Individerna måste försöka finna sin plats i gruppen, i undantagsfall kan vi lämna gruppen och bli eremiter – åtminstone för en tid – men vi är till syvende och sist sociala varelser.
I tidernas begynnelse enades vi om att jaga villebråd, där deltagarna hade olika roller för att gemensamt uppnå målet om att försörja stammen. Ibland kunde det räcka med att en enda individ gjorde bort sig, och då kom jaktlaget hem utan byte. Händelsen kunde leda till att jaktlaget omorganiserades, och den misslyckade jägaren fick andra uppgifter – allt för att det gemensamma målet skulle uppfyllas. Samtidigt får vi inte heller glömma att många jägare jagar bäst ensamma.
Först kommer de individuella insatserna, summan av dessa bildar gruppens insats. Det kan till och med vara så att en avskydd person får vara med, eftersom hennes insatser gagnar gruppen. Grymma och blodtörstiga medlemmar kanske tolereras i tider av krig, men de ställs till svars i tider av fred, när deras förmågor inte längre fyller någon samhällelig funktion.
Om en politiker fokuserar sig på individerna istället för gruppen så kommer hon lite närmare sanningen. Gruppen är aldrig konstant, somliga är tysta somliga är högljudda i en grupp, gruppen kan splittras. Därför förespråkar jag individualism och liberalism. Grekerna lät hugga in några väl valda fraser på Apollotemplet i Delphi:
Känn dig själv. Allting med måtta.
Banala ord vid första anblicken, som vi kan fundera ett helt liv på utan lyckas uppnå.
I dagens globaliserade värld är vi inte bara beroende av oss själva, våra nära och kära, vårt land – utan även människor på andra sidan jorden. När vi tittar närmare på innehållet i IKEA-kassen upptäcker vi att hälften av sakerna är tillverkade i Kina. Från designern till den kinesiska montörens hand, genom intrikata handelsvägar, tullar och regleringar finner sig möblerna tillrätta i mitt hem i Sverige.
Min far bor i Spanien, vi talar med varandra via Skype flera gånger i veckan, webbkameran avslöjar att han mår bra, min dotter vinkar ivrigt då hon ser farfars ansikte på datorns skärm. I sommar funderar jag och min familj på att resa till antingen till Spanien eller Gotland på semester. Jordens länder har flätats ihop, alla dessa unika individer är numera en del av en större gemenskap. Samtidigt finns det människor som inte handlar på IKEA, inte har en dator, och sällan reser utomlands.
Förutom allt det fantastiska som den nya världen erbjuder så ställs vi också inför en rad utmaningar. Det är inte bara handeln som blivit global, utan även brottsligheten; knark- och människohandel styrs av internationella ligor vars högkvarter kan ligga på andra sidan jordklotet. Miljöförstöring, katastrofer och terrorism passerar över våra nationsgränser, samtidigt som politiken fortfarande plaskar (om än högljutt) i vår egen lilla ankdamm.
För att komma tillrätta med politiska frågor som rör oss alla, t ex internationell brottslighet, miljöförstöring, epidemier, katastrofer etc. måste vi samarbeta över nationsgränserna. Och det räcker inte med att våra politiker träffas på enstaka konferenser och skakar hand med andra politiker, nej, vi måste gå längre än så.
Jag är övertygad om att vi måste skapa en världsregering för att säkra vår framtida existens. Den kosmopolitiska ideologin har länge levt en undanskymd tillvaro även om det finns förespråkare inom universitetsvärlden, t ex Held, Habermas, Delanty m fl. Teorierna om hur detta ska organiseras är många, det finns inget slutgiltigt svar. Jag tror att många förespråkare är rädda för att skapa alltför kraftfulla visioner, eftersom en världsregering låter hotfullt; tankarna väcker osökt idéer om imperialism och dystopier á la Orwells 1984.
Givetvis måste projektet genomföras med demokratiska medel, och världsregeringen ska bara ägna sig åt saker som berör det stora flertalet, dvs. inte hur mycket kommunalskatt vi ska betala i Stockholm eller hur breda cykelbanorna ska vara. Filosofen Dalanty menar att EU kan vara ett steg i rätt riktning, speciellt om länder utanför den kristna sfären (t ex Turkiet) ges medlemskap. Om framtiden bjuder på ett tätare samarbete mellan EU och USA kan detta leda till en federation, och då är bollen i rullning.
Från den lilla individen till hela världens befolkning. Mina handlingar kan påverka hela jorden eller bara mig själv. Bland dessa miljarder människor kommer jag att ha allt svårare att identifiera mig med en grupp, samtidigt som kommunikationer över Internet låter mig ta del av tankar från fjärran kontinenter. Jag kan ha mer gemensamt med en främling på en Internet-chatt än med min egen granne. Splittring och sammansmältning, allt i ett, men oavsett rådande grupperingar, klasser och nationaliteter är och förblir vi först och främst individer.
