Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme sköts till döds i centrala Stockholm klockan 23:21 fredagen den 28 februari 1986. Mordet är fortfarande ouppklarat, det finns mängder av olika spår och teorier. Mordgåtan 31 år efter själva händelsen lever sitt eget liv. Jag har under några veckor lyssnat på en initierad Youtubekanal som heter just Palmemordet. Och det är både intressant och underhållande att få en inblick i hur svenskt rättsväsende fungerade på den tiden. Om det blivit bättre eller sämre idag låter jag vara osagt.
I den här korta analysen utgår jag ifrån att det inte var Christer Pettersson som utförde dådet. Han kom in i utredningen ganska sent. Ett av de viktigaste vittnena kunde inte peka ut honom, trots att Pettersson var känt av vittnet sedan tidigare då de bodde i samma område. Frun Lisbet Palmes vittnesmål var också vid det här laget påbyggt, då hon vid de första förhören inte kunde ge något signalement alls. Pettersson blev tillika frikänd.
Jag tänker här peka ut några omständigheter som jag tycker är särskilt intressanta, och kanske kan diskuteras vidare. Jag utgår bara ifrån vad som hände på mordnatten med de första vittnesuppgifterna.
Lisbet Palmes vittnesmål
Kanske har hon broderat ut sina sina minnesbilder? Vid förhören strax efter dådet minns hon inte så mycket av mördaren. Historien om den specifika gärningsmannen byggs på allteftersom, och den s.k stirrande blicken dyker upp senare under de pågående förhören. Det finns en möjlighet att hon inte ens såg mördaren särskilt tydligt, eller inte alls.
Kvällens aktiviteter
Paret Palme bestämmer sig ganska sent under dagen att gå på bio. Första alternativet var biografen Spegeln vid Stureplan, men det blev Grand vid Sveavägen. De bägge biograferna ligger påfallande nära varandra. Palmes livvakter kände till att det fanns biografplaner, men Palme tog inte kontakt med dem när det var dags att bege sig. Det var relativt vanligt att han undvek att ta med sig livvakter. Paret Palmes hem låg vid denna tidpunkt på Västerlånggatan 31 mitt i Gamla stan. De bägge biograferna och hemmet finns på ett ungefärligt avstånd av ca 1,6 km. Det är en väldigt liten yta i Stockholms innerstad, och det handlar alltså om gångavstånd.
Mordets planering
Hur mördar man egentligen någon som man inte känner, och vars vanor man inte känner till? Om vi jämför med ett s.k maffiamord så handlar det ofta om att mördarna dyker upp vid något känt ställe dit offrat ska bege sig. Det kan också handla om att offret regelbundet besöker en plats. Eller att man stämmer möte någonstans, dvs lockar offret till mordplatsen. Om man inte känner offrets vanor måste man spana på denne och kartlägga personens färdvägar. Och när man känner sig säker på sin sak, då genomför man dådet.
Palmemordet kan alltså ha gått till på fyra olika sätt, antingen så spanade man på Palme, eller stämde möte med honom. Eller så visste mördaren vart offret var på väg, och då blir det ett inside-jobb, där de huvudmisstänkta befinner sig i vänkretsen, staben eller livvaktstyrkan, eller så har dessa lämnat uppgifterna vidare (medvetet eller omedvetet) till mördaren. Eller så träffade en ensam galning på honom och utförde mordet i stundens ingivelse.
Mordvapnet
Vi vet att det inte nödvändigtvis måste ha varit en Smith & Wesson revolver som användes vid dådet. Det finns andra märken som rymmer liknande ammunition, t.ex Taurus, Colt, Ruger & Co, Manhurin, och de finns med kortare och längre pipor. Ammunitionen som användes var speciell på så sätt att den var väldigt starkt penetrerande, vilket innebär att den eventuellt kunde gå igenom en skottsäker väst, men även gå tvärs igenom kroppen utan att skada inre organ om skotten träffade fel. Fast mördaren misstog sig inte, Olof Palme dog ögonblickligen efter ett skott i ryggen.
Flykten
Mördaren sprang upp för trapporna vid Tunnelgatan, och där försvinner egentligen alla spår. Han kan ha fortsatt upp över Brunkebergsåsen som polisen menar, eller sprungit in på Malmskillnadsgatan och ner för trapporna till Kungsgatan, som ligger ett etage lägre ner, som kriminologen Leif GW Persson tror. Där kunde han försvinna i folkvimlet. Mördaren var spårlöst borta, och vi har dessutom anledning att tro att några av de senare vittnena kanske inte ens såg mördaren, utan andra springande människor som rörde sig uppe på åsen.
Olof Palme på stan
När jag lyssnar på de olika vittnesmålen så slås jag av hur få som kände igen Olof Palme ute på stan. Inte ens när han låg skjuten på marken kände vittnena igen honom. Förmodligen hade Palme en strategi för att passera obemärkt, med en rock och mössa på huvudet ute i Stockholmsnatten så är det inte lätt att känna igen honom. Ett av vittnena som såg paret bakifrån trodde dessutom att Palme var en kvinna. Däremot var det några vittnen som uppger att de kände igen honom inne i biografen. Olof Palme var strax under medellängd, inte särskilt välbyggd, och han var 59 år gammal när han dog.
Tiden efter biografbesöket
Filmen som paret Palme såg var Bröderna Mozart, och den var slut kl 23:05-23:10. Och Palme mördades kl 23:21. Här finns en lucka på ca 11-16 minuter. Under denna tid tog de sig ut från salongen, samt att paret pratade med sonen och hans flickvän, vilka också var med. De skildes snart därefter. Samt att de tittade i något skyltfönster. Paret fortsatte att gå på Sveavägens östra sida och Olof Palme blev skjuten vid affären Dekorima. Några av vittnena säger att paret pratade med någon innan skottet, och att denne lagt handen på Palmes axel. Lisbet ska eventuellt sagt något på ett främmande språk. Efter en stund strömmar folk till mordplatsen, och ett av vittnena försökte följa efter mördaren en bit, men lyckades inte lokalisera honom.
Mördaren
Signalementet är vagt. Det är en man ca 1,80 lång, i 40-årsåldern, kraftigt byggd men ej fet. Klädd i mörkare kläder, eventuellt en halvlång rock typ parkas, kanske en mössa på huvudet. Något av vittnena poängterar av revolvern var stor. Och att det låg krutrök över platsen när skotten föll.
Mordplatsen
Korsningen Sveavägen Tunnelgatan är en ganska komplicerad plats rent stadsarkitektoniskt. Dels kan man gå upp på Brunkebergsåsen över Tunnelgatan/David Bagares gata, dels finns det en tunnel genom åsen, som i och för sig var stängd vid tillfället. Här finns med andra ord två olika etage, dels ovanpå åsen och dels nedanför, och på åsens andra sida börjar stadsdelen Östermalm. När jag flyttade till Stockholm tog det ett tag innan jag insåg hur allt hängde ihop.
Slutledning
Paret Palmes kvällsaktivitet var spontan, de övervägde till och med att stanna hemma. Få kände till att de skulle till den specifika biografen, däribland livvaktspersonalen, kanske några kollegor och/eller vänner. Därför är det kanske mindre troligt att mördaren redan på förväg visste vart Palme skulle, och kunde planera dådet utifrån detta.
Och vi vet att det var ganska svårt att känna igen Palme ute på stan, särskilt i februarimörkret. Notera att det var mörkt från att de lämnade lägenheten till att de träffade mördaren. Detta talar inte för en ensam galning stött på Palme och i stundens ingivelse skaffat en revolver med specialammunition och mördat honom.
Biografen Grand och Palmes hem låg på gångavstånd. Att paret avsåg att ta tunnelbanan handlade nog om bekvämlighet och de inte ville spatsera omkring ensamma sent på kvällen. Att någon kommit fram till Palme för att prata talar för mötesteorin, men jag tycker nog att tiden är illa vald då det är ganska sent på kvällen, och de har väldigt lite tid på sig att prata om vi tar hänsyn till kronologin. Men omöjligt är det inte.
Då återstår att mördaren och hans kumpaner spanat på Palmes bostad, följt efter honom och därigenom fått tillfälle till dådet. Varför sköt man då inte honom redan vid bostaden kan man fråga sig? Förmodligen fick mördaren inte tillfälle, det ofta mycket folk på Västerlånggatan, som är en ganska smal gata om man jämför med Sveavägen. Mördaren misstänkte nog att parets lägenhet var övervakad, vilket också stämde. Vakten ifråga har därutöver uppgett att inget konstigt skett innan tiden för dådet, inga mystiska personer som spanat på Palme.
Så, case closed, spåren slutar där de började. Vi vet förmodligen inte mer idag än 1986, trots hundratals olika hypoteser, om svenska högerexremister, pkk, röda arméfraktionen, sydafrikaspåret, polisspåret, ustascha, ensamma galningar etc etc.
Men om ni frågar mig – utifrån det jag vet – så skulle jag gjort så här.
Jag skulle ha satt mig på ett café eller restaurang på Västerlånggatan nära Palmes bostad. Kanske skulle jag behöva några kumpaner för att inte väcka misstanke, det räcker förmodligen med tre stycken inklusive mig själv. Vi byter av varandra, och följer efter Palme på avstånd när tillfälle ges. Vi håller kontakten med walkie-talkies, som var ganska lättöverkomliga vid tidpunkten. Notera att det inte fanns mobiltelefoner 1986.
Vi valde att spana på Palme enbart på helger, då vi beräknade att chansen var störst att han skulle gå ut på någon aktivitet utan livvakter. Och vi hade tur, efter några få spaningsomgångar så lyckades dådet. Vi valde en kraftfull revolver och ammunition för att vi ville vara säkra på kunna mörda Palme även om han hade skyddsväst, och för att kunna undanröja en okänd livvakt. Jag tilltalade Palme innan skottet, för att få honom att stanna till, och för att verkligen vara säker på att det var rätt person. Det var ganska mörkt på platsen.
Vi har alla bott i Stockholm länge, och hittar väl i innerstaden. Vi ogillade Palme av ideologiska skäl, vi tyckte att han fördärvat Sverige och att nu fick det vara nog, men vi var inga typiska Palmehatare utåt sett. Vi planerade dådet under en gemensam jakttur. Vi är alla vana vid vapen, men inga experter eller yrkesmördare. Vi har hållit tyst under alla år för att vi litar på varandra, och vi är alla lika insyltade. Vi är alla i 65-70-årsåldern idag. Vi har haft bra karriärer, och vi har familj med barn och barnbarn. Kanske att vi avslöjar allt när vi ligger på dödsbädden, men där är vi inte än, vi har några år kvar att leva.
