Man kan inte längre öppna en dagstidning utan att bli påmind om att nu är det bråttom att göra någonting. Snart är det försent, snart smälter isarna och snart stiger haven, jorden blir obeboelig, öde och karg.
Däremot är det svårt att hitta vetenskapliga bevis på att det verkligen är så allvarligt. De temperaturskillnader och havsstigningar som hittills uppmätts är rätt blygsamma. Somliga kritiker skulle till med med påstå att de kan vara naturliga.
Kopplingen mellan global uppvärmning och växthusgaser är inte särskilt stark. Vad jag förstår har det aldrig bevisats i ett kontrollerat vetenskapligt experiment, utan det är ett antagande, en hypotes.
Men det är bråttom nu. Politikerna måste göra något …
Göra vad, undrar man? Höja skatten på bilar, bensin och vägtullar? Blir det bättre då? Svenskarna släpper ju ut väldigt lite koldioxid, vi tillhör ett av de renaste länderna i världen, med över 90% sopåtervinning och till stora delar koldioxidfri energiproduktion. Ändå ska vi spara på elen, bli veganer, sluta att flyga etc etc.
Skattehöjningarna drabbar som vanligt den lille mannen på gatan, han som inte har råd att bo i innerstaden, och är beroende av bilen för att ta sig till jobbet. Den röda adeln i stadskärnan drabbas inte, och deras förakt för den lille mannen är inte obetydlig.
Vart tog utvecklingsoptimismen vägen? Var är framåtandan? Enda sättet vi kan lösa eventuella problem är med bättre och mer utvecklad teknik.
Att rata resor, nöjen och ny teknik bidrar dessutom till ett tråkigt och dystert liv. Och vi lever bara en gång. Varför ta ansvar för hela jordens eventuella synder? Klimatrörelsen börjar alltmer likna en asketisk, puritansk protestantisk sekt.
Man undrar vad det är för egentliga – verkliga – rädslor som driver denna globala kampanj? Är det blott masshysteri, eller finns det bakomliggande orsaker?
Det är inte svårt att ta reda på fakta, och inse att klimatförändringarna är blygsamma, och att tidigare klimatalarmister som Al Gore haft väldigt fel. Varför bli lurad ännu en gång?
Den sansade analysen borde vara att inte ägna sig åt alarmism. Utan sitta lugnt i båten och istället plantera ett träd eller två, donera pengar till verkningsfulla projekt där man städar världshaven, samlar ihop skräp, eller bygger ny intressant teknik.
Men nej, politikerna måste göra något.
Kanske vore det bättre om den hysteriska och medvetna klassen besökte sina psykologer istället, och tog itu med sina egentliga demoner. Kanske finns där andra och mer viktiga underliggande problem som skapar all denna stress och rädsla?
