Om integration inte fungerar, är det då någon mening med invandring?


Om integration inte fungerar, är det då någon mening med invandring? 1Migrationsdebatten handlar i mångt och mycket om assimilering eller integrering, vilket innebär att invandrare helt eller delvis anpassar sig till den nya kulturen i det nya landet. De tar till sig både språk och sedvänjor. Integrering anses viktigt. Både de som är positiva och negativa till invandring blir upprörda när folk som bott hela sitt liv i det nya landet fortfarande inte kan prata språket, att de klär sig annorlunda eller inte skaffat arbete.

Personligen har jag inte förstått tanken om att byta kultur. För all del, språket är ju viktigt att lära sig annars kan man inte göra sig förstådd, såvida man inte bor i ett område där det mestadels bor landsmän, då behövs inte ens det.

Jag misstänker att integrering eller assimilering mest handlar om ytlig anpassning. Visst kan man lära sig jargongen och anamma några kulturella särdrag, men själva kärnan av ens väsen förblir ofta densamma. Det är väldigt svårt att förändra djupgående kulturella värderingar och uppfattningar. Kanske är det inte ens önskvärt? Det skulle ju kräva någon slags mentala omskolningsläger, och då är vi ute i totalitära farvatten.

Varför pratar vi hela tiden om integrering och assimilering? Är det någon som tror på det längre, efter alla misslyckanden? Vi kanske minns arbetskraftsinvandringen på 1960-talet då det kom italienare, jugoslaver och finländare till Sverige. De lärde sig språket relativt snabbt och blev helt eller delvis en del av samhällsbilden. Kanske var det enklare, ty de kom från kristna europeiska länder, med liknande kultur och grunduppfattningar?

Men inte ens då var det lätt med integreringen, det kunde uppstå konflikter mellan grupperna. Och vi såg att vissa av invandrarna redan då hamnade i utanförskap, dels på grund av missbruk, kriminalitet men även på grund av utarbetning, förslitningsskador osv. Och många arbetskraftsinvandrare åkte slutligen hem till sina länder, inte minst när de blev pensionärer. Kanske gillade de ändå sitt hemland och dess kultur bäst?

Så med allt detta i bakhuvudet, borde vi begripa att det är något lurt med allt prat om integration och assimilering. Har det någonsin fungerat? Ja, i vissa fall, särskilt i grupper av högutbildade invandrare eller när de kommer från samma kultursfär. Men inte ens då; om du skrapar på ytan så kommer du att inse att de inte helt delar dina värderingar.

Integration handlar kanske i viss mån om att sminka upp sig, och lägga sig till med ett manér som passar sammanhanget?

Med detta sagt, kan vi föreställa oss framtiden i en värld där integration inte fungerar? Tanken om den anpassningsbare invandraren är kryckan alla lutar sig emot. Tänk om kryckan plötsligt rycks ifrån oss? Blir det ens meningsfullt med invandring, när vi inser att tanken om integrering är överdriven eller till och med falsk? Hur kommer en sådan värld att se ut?

Det kommer förmodligen att skapas avgränsade samhällen, där skilda språk talas och olika kulturella värderingar gäller; och ju större dessa samhällen blir desto högre kommer ropen på självstyre att ljuda.

I bästa fall uppstår ett land som Schweiz, med fredliga autonoma områden och språkregioner, och i värsta fall ett ottomanskt samhälle, med olika språk, kulturer och religioner nästgårds, kanske även murar och gränskontroller. I vårt fall är det sistnämnda exemplet mer aktuellt, eftersom befolkningsgrupperna är skilda åt av både religion, språk och kultur.

Olika regler och lagar kommer att gälla för olika folkgrupper, beslutsvägarna blir snåriga och krångliga, med korruption och svågerpolitik. Ofta är det en etnark som styr, det vill säga en representant för den specifika folkgruppen, som ibland också kan vara en religiös ledare.

Konflikter och småkrig kan uppstå över resurser och tillgångar. Tills en s.k stark man enar några större områden, och därigenom tvingar de kvarvarande mindre samhällena att införliva sig. Detta kan förstås bli en våldsam historia, där krig, brännandet av byar och städer förekommer, samt etniska rensningar och folkförflyttningar.

Den enighet och trygga samvaro vi haft tills alldeles nyligen kom inte gratis, utan krävde dyra uppoffringar från gamla och glömda generationer. Kanske sågs den som självklar? Något vi tog för givet? Kanske trodde man att vi kunde enas kring något nytt? Demokrati, mångkultur, globalism, klimatet? Eller så ville man söndra och härska, tills det inte fanns något att härska över längre?


Följ oss
Och få ett meddelande varje gång vi publicerar ett nytt blogginlägg.