Få av oss har upplevt något liknande. Människor runt om i världen sitter inlåsta i sina hem. Det råder utegångsförbud i många städer, man får enbart ge sig ut för att köpa mat och dylikt. Vi döljer våra ansikten bakom masker, kontakten mellan människor blir allt glesare. Kommer vi att få en generation av psykiskt hämmade, överviktiga alkoholister? Vi hånade Sovjetunionen, Kina och Nordkorea; nu har vi själva blivit likadana.
Vår generation har inte utsatts för några större prövningar. Det var länge sedan vi såg krig, konflikter, verklig fattigdom eller farsoter. Kanske trodde vi att sådant hörde till det förgångna. Att våra högteknologiska och upplysta samhällen var immuna mot alla faror. Och att vi kunde leva vidare i våra lyckoriken, där de mest avgörande politiska frågorna handlade om att justera skatten någon procent upp eller ner.
Eländet har sin grund i en influensa, som är måttligt farligare än liknande säsongssjukdomar. Samtidigt som vi isolerar oss, så har vi alltför ofta misslyckats med att skydda de som är verkligt utsatta, sjuka och gamlingar. Och mitt under pandemin så var det presidentval i USA. Flera delstater ändrade sina röstningsregler på grund av influensan, och misstankarna om valfusk kommer förmodligen aldrig att lägga sig. Hälften av medborgarna ser den nye presidenten som illegitim.
2020 blev ett dåligt år, och det finns all anledning att vara pessimistisk även inför 2021. Nu vet vi vad våra folkvalda är kapabla till, att de har makten och viljan att slå våra samhällen till spillror. Och de skäms inte för att rasera arbete och ekonomi, söndra våra liv, och våra barns liv. Förmodligen står världen inför ett vägskäl. Vi inser det kanske inte förrän framtidens historieskrivare präntar ner det; att det var just detta år som mörkret sänkte sig över världen.
