Den moderna vänstern har ett märkligt arv vad gäller människosyn och förhållningssätt till olika variationer i populationen.
Redan på Lenins tid skanderade man ner med borgarna och judarna. Och idag väljer man konsekvent att backa upp diverse diktaturer, som hotar den demokratiska staten Israel.
Att Israel är en stat erkänd av FN och världssamfundet är inget man funderar över. Att judar alltid bott i området sedan bronsåldern är inte heller något man reflekterar över. Hur kan det här tolkas på annat sätt än rasism?
Det var den svenska vänstern som avskaffade arbetskraftsinvandringen på 1970-talet. De satte stopp för flyktingmottagningen i slutet på 1980-talet med det s k luciabeslutet. Det var högermannen Bildt som öppnade upp för flyktingar igen 1991, och det var nyliberalen Reinfeldt som väckte liv i arbetskraftsinvandringen 2008.
Med detta inte sagt att svensk migrationspolitik skötts på ett bra sätt, men märker ni trenden? Ser ni den röda tråden?
Rasism och omvänd rasism används frikostigt för att positionera sig och nå kortsiktiga mål.
Vita medelålders män är ofta onda, medan (vänsterorienterade) mörka kvinnor ofta är goda, oavsett om de stödjer diktaturer eller religiösa extremister. Och de mörkhyade som ställer sig på tvären kallas för husblattar.
Bakom den intersektionalistiska analysen, normkritiken, genusteorierna, historiematerialismen och alla tungvrickande begrepp – så döljer sig en väldigt krass människosyn.
