I tider av oreda och förfall är det inte ovanligt att folk söker sig till nationalistiska och konservativa rörelser. Man letar efter rötter och förankring till det förflutna, då världen runtomkring svajar. Det är fullt förståeligt och en normal reaktion. Men det är tillika en balansgång, kanske finner man inte den utlovade tryggheten? Kanske hittar man något helt annat?
Nationalism är en i allra högsta grad progressiv och revolutionär rörelse. Enandet av Italien under 1800-talet kan ses som ett typexempel på detta, där olika regionala kulturer och språk tråcklades ihop till en större helhet. I Norditalien har vi folk med rötter i de keltiska och germanska kulturerna och i söder finns en stark influens av Grekland och Östrom. Det som sammanflätar är romarnas latinska imperium, där man delvis uppnådde språklig och kulturell enighet, som sedermera splittrades upp under medeltiden i mindre stadsstater och regioner, med olika kulturella identiteter och språk.
Nationalismen strävar inte nödvändigtvis efter det gamla fasta och riktiga, det kan tillika vara en chimär, en skenbild. Man skapar en nationell riksdialekt, man plockar upp väl utvalda element från historien som passar syftet, och runtomkring skapas en nationalromantisk ytlig kultur. Ur denna synvinkel så framstår dylika projekt som väldigt progressiva och revolutionära, inte så värst långt ifrån socialisternas samhällsexperiment, där begrepp som klass användes istället för folk.
Den verkliga folkgemenskapen, kulturen och språken i byar och regioner offrades i syfte att skapa ett större enat land. Republiken Venedig försvann, likaså Kungariket Sardinien, Påvestaten och de Sicilianska kungadömena. Nu skulle folk prata med florentinsk dialekt, ty det var den riktiga italienskan, så var det bestämt.
Vi har sett liknande saker i Sverige, där den skånsk/danska-kulturen ständigt skuffats undan, likaså samerna i norr, jämtlänningar, dalkarlar etc. Det är regionerna runt Mälardalen som styr, och alla andra dansar efter deras pipa. Nationalismen har sitt pris, och priset är den lokala regionala identiteten, självstyret och friheten.
Nationalismen följs ofta av en konservativ grundsyn. Nu är ju konservatismen inte en helt utmejslad ideologi, utan blandas ofta friskt med olika doser liberal marknadsekonomi. I grunden var konservatismen en reaktion mot nyare politiska tongångar, man ville värna kungamakten, adeln och privilegiesamhället, som bäst kan liknas vid en statligt sanktionerad svågerpolitik.
Adeln belönades med viktiga positioner i samhället, släktnamnet var minst lika viktigt som eventuell begåvning. Samhället var inte meritokratiskt, som idag då kunskap (oftast) går före namn, utan byggde på gamla hierarkier och klassuppdelning. Man hade en organisk synd på samhället, människan var del av ett folk, en religion, ett öde och en rangordning. Social rörlighet var inte något som uppmuntrades.
Idag reduceras ideologin ofta till s.k kulturkonservatism, att man gillar äldre vedertagen litteratur, konst, musik och söker starka familjeband. Abortmotstånd, fria vapenlagar, samt ordning och reda i rättsväsendet brukar vara andra givna inslag.
Det var säkert många som trivdes i dessa äldre samhällssystem. Man visste sin plats och hade en grundtrygghet i familje- och bygemenskapen, och man var relativt fri så länge man inte ägnade sig åt statsfientlig verksamhet. Och lika många vantrivdes, vilket den enorma migrationen till Amerika vittnar om. Där hägrade den personliga friheten, och möjlighet till arbete och karriär utanför de gamla skråna eller religiösa begränsningarna.
Därför kan längtan till nationalism och konservatism lätt förvandlas till ett tveeggat svärd. Vi söker rötter och trygghet, men får något helt annat tillbaka. Nu som då finns inte svaret färdigförpackat i ett ideologiskt paket, vi måste själva slöjda och svarva, och skapa det samhälle vi önskar tillsammans med likasinnade. Och för att själva vinna maximal frihet, så måste vi tillåta andras frihet, tillsammans med ansvar och skyldigheter som en gemenskap kräver.
