När ett land får lån efter lån, och och lånen inte betalas tillbaka, utan avskrivs efter en tid – då kan proceduren inte längre kallas får utlåning, utan snarare stödåtgärder.
Precis som norra Italiens skattebetalare stödjer de fattigare södra delarna, eller sydvästra Tyskland stödjer den nordöstra halvan. Så kommer den Europeiska unionens norra delstater att stödja regionerna i söder.
Och det är inget att gråta över, så här fungerar det i alla länder, och i de flesta valutazoner. Det krävs ofta en slags utjämningsmekanism via skatten för att systemet inte ska kollapsa.
Det kräver förstås att EU utvecklar ett gemensamt skatteverk, och att vi enas om en centralbank och en finanspolitik, och släpper våra lokala motsvarigheter.
Lagar och regleringar kommer från Bryssel, våra lokala parlament ägnar sig blott åt regionala angelägenheter, men även här kommer givetvis unionen att lägga sig i, om det känns befogat. Den berömde subsidiarieprincipen existerar blott på pappret.
Kronan på verket torde vara ett gemensamt försvar, som inte bara kan sättas in mot yttre hot, utan även mot inre hot. Uppstudsiga regioner bör fortsättningsvis hålla sig i skinnet.
Folk som är tveksamma till den politiska utvecklingen, s k euroskeptiker kan absolut betraktas som revolutionärer och fiender till staten. Att vilja lösa upp projektet är i EU-politikernas ögon detsamma som att upplösa någon av våra nationalstater. Att vilja lösa upp Tyskland eller Sverige kan tyckas revolutionärt, och statsmakten skulle givetvis göra allt för att stoppa detta. Så funkar det även inom EU, och bland unionens rättrogna.
Tonen hårdnar mot skeptikerna. När projektet är färdigbyggt, när vi byggt en fullskalig union så reduceras skeptikerna till bråkstakar, revolutionärer, anarkister, ultranationalister etc. Och bibehållandet av den nya statsmakten anses viktigare än eventuella avfällingars välbefinnande.
Ja, det här låter som en dystopi, men ända sedan den Europeiska gemenskapen skapades så har färden spikrakt gått mot ökat samarbete, mot en union, mot en gemensam statsbildning. Även om politikerna sagt annat, och lovat annat.
Och vi är snart framme vid målet. Via Greklandskrisen flyttas makten allt mer till unionen, länder med hög statsskuld förlorar sin demokrati och sitt självbestämmande, och blir lydstater till den mäktiga Eurogruppen.
Genom att låna ut ännu större belopp till krisländerna – trots att de redan är överbelånade – så säkerställer man deras utsatthet och fattigdom. Och när hela södern lyder under Bryssel kommer vi till Holland och Finland, som också börjat att skaka under eurons hårda tryck. Snart är vi alla beroende på något vis av centralmakten, så som regioner i ett land är beroende av huvudstaden och dess institutioner. Och det finns ingen väg ut.
Visst är det vackert med imperiet och stormakter? Beskåda huvudstädernas fantastiska byggnadsverk, de överlägsna arméerna, rikedomarna, överflödet, makten och härligheten.
Frågan är bara hur Kostas från Nafplion, eller Janne från Vällingby ska kunna utöva sin rösträtt och sina demokratiska åtaganden? Visst kommer det att finnas allmänna val, absolut. Och vi skickar våra små representanter till det stora parlamentet i huvudstaden. Där ingår vår representant i en större grupp av politiker från andra regioner som tycker ungefär likadant. Ibland kanske de läger fram ett förslag, ibland kanske förslaget till och med tas upp till debatt, men oftast inte.
Vår högt värderade västerländska demokrati fungerar egentligen bara i mindre samhällen, där vi kan engagera oss i lokala frågor, och vägen till makten är kort, och där våra politiska val verkligen påverkar samhället. Då känner vi oss delaktiga och värderar vårt engagemang. Regionalism och demokrati går hand i hand. Schweiz är kanske det bästa exemplet på detta, men även våra egna politiska system innan vi lämnade över makten till Bryssel.
Därför handlar EU-skepticismens kärna egentligen inte om nationalism, konservatism eller populism – utan i slutänden om självbestämmande och demokrati.
