Jag antar att de flesta, både politiker och debattörer, valde att sticka huvudet i sanden så länge som möjligt. Men när kommunerna, polisen, myndigheterna skriker på hjälp och meddelar att de inte klarar mer, vad ska vi göra då?
Det faller sig naturligt att tillfälliga uppbrott från Schengens fria rörlighet är på gång, med gränskontroller etc, så som Tyskland har gjort. De startade gränskontrollerna den 13:e september. Det har alltså gått mer än 30 dagar. EU: lagar medger bara ett kortare utträde. Mig veterligen har de inte återgått till normala Schengen-gränser, vilket betyder att EU:s fria rörlighet åtminstone på pappret är upplöst.
Vad som borde ha gjorts – och som förmodligen kommer att införas när läget blir ännu mer kritiskt – är att hejda flyktingarna vid EU:s gränser. Man släpper helt enkelt inte in dem.
Rent praktiskt manifesterar det sig i murbyggen utmed landgränserna – ungrarna är på gång med detta – samt vid havsgränserna där patrullbåtar avvisar och eskorterar till internationella vatten.
Vi vill ju hjälpa så många som möjligt. Det ingår i det internationella åtagandet att bistå flyktingar i det längsta, men vi kommer förmodligen inte att riskera våra egna samhällsbyggen, eller stjälpa våra hårt förvärvade sociala försäkringssystem.
Volymfrågan har sällan diskuterats i Sverige. Vad gör vi om det kommer x antal flyktingar, eller y antal osv.
Flyktingdebatten har länge kapats av två skilda krafter, de som vill släppa in alla, och de som inte vill släppa in några alls.
Och de som stått i mitten, och utifrån praktiska argument velat prata volymer, budget och möjligheter, dessa har ingen lyssnat på.
Och nu när volymerna (som tidigare inte fanns) överskridits med råge, ja, nu ska vi plötsligt skapa en praktisk gräns- och asylpolitik utifrån ingenting. Och detta ska hanteras av den svagaste regeringen någonsin, som efter ett år fortfarande inte lyckats skapa allianser för att leda landet.
Och de som ville sätta stopp för all invandring, de kommer att få åtminstone tillfälligt rätt. Ty gränserna kommer med all sannolikhet att stängas, åtminstone för en tid, och mottagandet kommer att kraftigt begränsas.
Vi hade kunnat slippa allt det här, om en vettig gräns- och asylpolitik hade funnits på plats redan från början. Det blir dyrt och oerhört kostsamt när debatten kapas av ytterligheter, och praktiska och vettiga argument sätts åt sidan.