Hur mår monarkin egentligen?


Förtroendet för kungahuset verkar minska, trots prinsessbröllop och skandalskriverier. Å ena sidan vill vi spegla oss i kungahusets glans, symbol för makt, rikedom och konungariket Sverige, å andra sidan inser vi den demokratiska problematiken.

Vi tycker att monarkerna fungerar bra som ambassadörer och dörröppnare för det lilla landet i norr. Det anses praktfullare att skicka en kung än en president på statsbesök. Anor, ätter, guld, prakt och juveler både lockar och tjusar. Vi gillar dessutom att frottera oss i den ymniga flod av skvaller och rykten som omger de onåbara i det höga slottet.

Men givetvis finns det en mörk baksida. Kungen är samtidigt en symbol för det gamla feodala Europa, där statsmakten var enväldig, våldsam, orättvis, och mest påminde om dagens maffiafamiljer med beskyddarverksamhet som främsta trumfkort. Krig, rivalitet, orättvisa skatter och djupa sociala orättvisor är inget vi önskar tillbaka. Gamla tiders monarki kan bäst jämföras med fascism och totalitarism, fast i en vacker fjäderskrud.

Nu när kronprinsessan gifter sig med en man av folket kanske vissa kritiker tystnar, medan andra purister vaknar, och kräver att gemålen är en man av börd. Daniel som länge hyllats för sitt  företagande och entreprenörskap, verksamheter han inte längre får ägna sig åt efter giftermålet. Så mycket för moderna värdringar, ädlingar ska leva på gamla pengar, inte syssla med geschäft och vulgärt sedelprassel.

Sommarens kungliga bröllop bär på många facetter, som ett minne av forna orättvisor, samtidigt en uppvisning i prakt, pompa och ståt. Kanske börjar alltfler känna en bitter eftersmak i munnen, måhända gör sig monarkin bäst på museum eller i sagans värld?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, kungen, kungahuset, Victoria, Daniel, prinsessbröllop


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag