Fake news är egentligen samma sak som lögner och halvsanningar. Och tvivelaktigheter har funnits inom journalistiken sedan Gutenberg uppfann tryckpressen. Att ”falska nyheter” inte är något nytt förklaras förtjänstfullt av exempelvis George Friedman. Däremot är det retoriska konceptet skrämmande, då det kan användas i repressiva syften. I Malaysia har det lagstiftats mot att sprida s.k fake news, med en straffskala på uppemot 6 år. Då börjar man givetvis ana oråd. Vem eller vilka avgör om en artikel är korrekt, en utredning, eller statlig kommitté?
Kommer någon vettig journalist, skribent eller bloggare att vilja arbeta under dylika omständigheter, där ett fängelsestraff står och väntar om en artikel skulle råka bli felaktig? Ett effektivt sätt att ta död på det fria ordet. Den hätska debatten kring fake news kan mycket väl handla om att vilja kontrollera vad som skrivs och sägs.
Och då menar jag inte på det sättet som Trump hånar CNN, ty de har ofta gjort sig förtjänta av hånet, då deras sensationsjournalistik har en del uppenbara brister. Precis som alla kvällstidningar och löpsedlar. Och vi vet att de balanserar på sanningen. Ibland söker vi självmant det tvivelaktiga och kittlande, sensationer, skvaller och konspirationer. Vi vet att det är skillnad på nyheter och nyheter. Och även de mest uppblåsta och präktiga mediehusen gör ibland felsteg. Hellre en brokig mångfald än likriktning och censur.
