I Jan Guillous nya roman Madame Terror får vi åter igen träffa superagenten Hamilton, denna gång som befälhavare på en oövervinnlig rysk-palestinsk ubåt, vars uppdrag är att tillintetgöra den Israeliska flottan.
Guillou vänder och vrider på sin tes, som ifågasätter uppfattningen om att folk med fina högteknologiska vapen är soldater, medan folk med dynamiter runt midjan är terrorister, även om effekten av deras gärningar är densamma.
Ja, självklart är det så. Jag begriper inte varför Guillou inte kan acceptera detta. Kommer du ensam med bomben i högsta hugg är du en lömsk jävel, kommer du med 10 stridsvagnar är du fortfarande en lömsk jävel, men en mäktig sådan, och behandlas därefter.
Guillou är en stor Palestinavän, han utrustar sina palestinska hjältar med överdriven barmhärtighet, där överlevande israeler räddas ur havsdjupen, bjuds på försklassig supé och tillåts vandra omkring fritt i ubåten. I författarens värld är PLO ridderliga, sekulariserade, definitivt inte fundamentalister. De är välutbildade, målmedvetna och följer Geneve-konventionerna till punkt och pricka.
Kanske har Guillou ändå ringat in ett av mellanöstern-konfliktens viktigaste problemområden. Om palestinierna hade försökt respektera Geneve-konventionen (det finns regler även för motståndsrörelser), och uteslutande attackerat militära mål etc – då hade Israelerna inte kunnat behandla dem som patrask. Palestinierna hade vunnit omvärldens sympatier och haft en egen fungerande stat för länge sedan.
Varken Hamas eller Hizbollah ägnas någon större tanke i boken, som om Israel-palestinakonflikten konserverats på 80-talet. Islamisternas övertagande av den palestinska frihetskampen verkar ha gått Guillou förbi. Det är inte längre några vänsterorienterade, rökande och whiskeypimplande PLO-gubbar som står i frontlinjen. Nej, dagens sk. frihetskämpar är av en helt annan karaktär, vars åsikter knappast passar i de rödvinsdoftande vänstersalongerna.
I Aftonbladet utvecklar Guillou sin misstro mot det islamistiska terrorhotet, och den bild som förmedlas av media och makthavare i väst. Genom att utnyttja befolkningens rädsla kan våra regeringar lättare stifta lagar som kränker vår integritet, menar han. Jag håller med om att många av terroristlagarna är felaktiga, men Guillous resonemang luktar konspirationsteri lång väg. Hur kan han vara så säker på sin sak? Om terroristerna fanns på riktigt, skulle de ha varit sprängda för länge sedan, resonerar han. Kanske har han en övertro på västmakternas militära förmåga? Notera att USA misslyckats med en lång rad militära aktioner, från Vietnam till Irak. Det är inte så lätt att påverka politiska skeenden, vare sig man använder militär eller annat, inte ens för en supermakt. Islamistiska extremister stör uppenbarligen Guillous världsbild.
Trots de politiska frågetecknen tycker jag att Madame terror är läsvärd, Guillou har en förmåga att skapa en driven och intressant intrig, även om den tappar fart och lyster halvvägs. Anspelningarna på Jules Vernes En världsomsegling under havet ger en episk inramning, men hade kunnat drivas ännu lite längre. Men vill Guillou behålla epitetet Sveriges bästa journalist, bör han nog lämna vinkällaren, trerättersmiddagarna och börja använda den där skärpan som en gång i tiden gjorde honom berömd.
—
(Texten uppdaterades 20060822, tillägg av stycket om artikeln i Aftonbladet).
Andra bloggar om: politik, Israel, Palestina, Guillou, litteratur, intressant
