Ett tomt ark framför mig. Jag vet knappt vad jag ska göra med det. Sen kommer orden, kanske av en slump, kanske undermedvetet.
Vi människor gillar att fylla det tomma, ge namn åt det ännu inte namngivna, beskriva det okända och skapa ordning i kaos.
Det är kanske därför vi finns; ibland förefaller vår förmåga att ordna, sortera, förklara och tillverka starkare än självaste driften att reproducera oss själva, vilket annars borde vara meningen med livet.
Systematiseringen sker inte bara för vetenskapliga behov utan inom livets alla områden. Från besticken som poleras, sorteras och utplacerats, maten som genomgår olika slags tillredningar och kryddningar, till dryckerna som passerat fermentering, lagring och urvalsprocesser. Därefter träffas vi, äter och dricker, nästan som en ritual.
Måhända räds vi tomheten och fyller till och med de mest vardagliga företeelser med mening och betydelse. Vi besjälar naturen, ger namn åt träd, dungar, källor, dalar och berg. Även stjärnor och himlakroppar har namngivits, himlens ljus, långt därborta; tillsvidare onåbara.
Känslan av att vara utslängd i universum. Ännu så länge ensamma. Vetskapen om att vårt allra största äventyr ännu ligger framför oss. Kanske förefaller det omöjligt för många? Det tomma arket lyser med sin lockande kritvita yta. Väntar tills någon kan, vågar och vill.
