Den grekiska spargrisen är nästan tom, politikerna lånar (konfiskerar?) numera medel från socialförsäkringssystemet i jakt på pengar för att betala statligt anställda. Grekerna vill inte gå med på EU:s villkor för att få ytterligare utlovade pengar, och EU-politikerna vill inte gå med på grekernas omförhandlingskrav.
Den 9:e april ska ett lån på 450 miljoner € betalas tillbaka till IMF. Medan medborgarna tömmer sina sparkonton, och skattevägrar. Den 10:e april börjar den ortodoxa påsken och bankerna är stängda i 4 dagar.
Mer än såhär behövs egentligen inte för att blåsa liv i de sedvanliga konspirationsteorierna, där den grekiska regeringen tros införa kapitalkontrollagar. Blott mindre belopp får tas ut från bankerna, det blir förbjudet att föra ut kapital ur landet etc. Ett scenario som påminner om det som skedde på Cypern.
Det hela skulle givetvis krönas med ett högtidligt utträde ur valutaunionen och införandet av den nya drachman. EU-kritikernas våta dröm, början på slutet för unionen, där fler länder väntas följa efter. Grekerna uppfann demokratin, förlorade den gång på gång, vann äntligen tillbaka den, och delade med sig till hela Europa. End of story.
Vi kan ha många olika åsikter om EU, för eller emot, men vi måste erkänna för oss själva att unionen lider av ett väldigt demokratiskt underskott. Medborgarna har svårt att göra sina röster hörda, makten är avlägsen. Och vi vet egentligen inte vem som bestämmer, de lokala parlamenten, EU-parlamentet, ministerrådet eller kommissionen? Samtidigt som flertalet lagar numera kommer från EU.
Många skulle helst se att det stora skrytbygget monterades ner, och makten återfördes till de lokala parlamenten, samt införande av lokala valutor. Mycket av själva samarbetet anses gynnande, tullunionen, rörligheten etc, det vill man behålla. Men att dela på den politiska makten är däremot en annan femma.
Kommer Grekland äntligen att dra ur bottenpluggen? Vem vet, det är inte första gången vi sitter och funderar på detta.
