Det hade gått åtta timmar sedan hon delade ett citat av Paulo Coelho på Facebook, och hon hade inte fått en enda like. Citat löd enligt följande:
You will never be able to escape from your heart. So it is better to listen to what is has to say.
Hon drev en yogaträningslokal. Hon hade flyttat ner från storstaden till landsorten, för att finna frid, lugn och ro. Och det var en bättre miljön för barnen. Hon hade gett upp det stressiga men välbetalda jobbet. Yoga var rätt väg, både för henne och för de andra i den lilla staden. Men ändå kändes det inte riktigt bra.
Plötsligt var det som om ingen riktigt lyssnade eller brydde sig. Och de medelålders kvinnorna som som tidigare gillat hennes inlägg och besökt hennes yogaklass lyste alltmer med sin frånvaro. Som om något oväntat hänt. Som om något annat blivit så mycket viktigare än yoga och Paulo Coelho.
Hon källsorterade, ogillade Trump, hade postat #metoo och bjudit en flyktingfamilj från Syrien på middag förra året. Hon hade gjort allt rätt. Ändå kändes allting så fel.
Hennes man pendlade mellan storstaden och landsorten. Hans jobb var alldeles för välbetalt för att lämnas därhän. Det var han som i praktiken finansierade yogaverksamheten. Något de helst inte pratade om, eller kanske ens ville erkänna. Hon var ju en fri och jämlik kvinna som försörjde sig själv. Och han var en snäll och jämställd man, som dessvärre fick jobba och resa mer än vad han egentligen tänkt sig.
De fortsatte att låtsas, det fanns liksom ingen annan möjlighet. Jämlikheten krävde en del uppoffringar. Mest från hans del. Det var länge sedan han lyssnade på sitt hjärta. Och det var längesedan någon lyssnade på honom. En väv av osagda ord mellan dem, och alla andra, som hela tiden växte.
