Vad är en gräns för något egentligen? Behövs gränser? Kortfattat så är det en skiljelinje mellan ett autonomt landområde och ett annat. Inom de olika länderna gäller olika lagar och regleringar, även språket, kulturen och ekonomin kan skilja sig.
Att verka för öppna gränser tycker många är en vacker tanke, men det medför en del närmast omöjliga utmaningar.
Om det inte skulle finnas gränser mellan olika länder, så skulle länderna inte heller vara autonoma. Man skulle ej veta vart den ena jurisdiktionen börjar och var den andra slutar. Landet skulle upphöra att vara ett land. Tänk två burkar med inlagda gurkor, låtsas att de bägge glasburkarna plötsligt försvinner, och blott innehållet blir kvar. Vi får en röra av sammanblandad inlagd gurka.
Och det är kanske just detta som många vill uppnå – inga länder och nationer, öppna gränser, frihet över stäpper, fjordar och berg.
Det kräver antingen en anarkistisk ordning, där var och en får skriva sina egna lagar, försvara sig själv och sin egendom – eller en global världsregering som styr allt det som en gång var olika länder. Hela världen blir ett, och vi väljer ett antal politiker som styr jorden.
Många anser att tanken med världsregering är god. Krig skulle försvinna, vi skulle leva i gränslös harmoni, och jordens resurser skulle kunna nyttjas mer effektivt.
De som delar den här uppfattning har inte läst sin historia. Det är nämligen inte alla krig som utspelas mellan nationer. I historien är inbördeskrig minst lika vanliga. Under 200-talet e. Kr rasade ett inbördeskrig inom det romerska imperiet som skulle vara i 100 år. Man tävlade om makten, och nya kejsare utropades nästan vare år. Under modern tid har inbördeskrig utspelat sig i Jugoslavien, Syrien, Afghanistan, Somalia, Libyen, Sudan m.fl.
Alltså skulle en världsregering behöva vara tämligen repressiv, och tvingas trycka ner upproriska regioner. Och världsregeringen skulle behöva stora militära resurser till sitt förfogande. För att upprätthålla freden och bevara ordningen.
Ju större ett rike är desto svårare blir det att behålla kontrollen. Det bjuder på både logistiska problem, samt problem med etniska konflikter, kulturella och religiösa sammandrabbningar etc. Det finns också de som pekar på faran att allt skulle stöpas i samma form, likriktas, standardiseras. Vi ser mindre av pluralism och diversifiering.
Men vi har ju subsidiarieprincipen, vilket innebär att alla små beslut tas lokalt i landsting och kommuner, och världsregeringen tar de stora besluten som rör alla. Då borde det väl fungera?
Fast vi har ju sett hur det har gått med detta. Om vi tar EU som ett exempel, där unionen lägger sig i det mesta, även sånt som borde skötas på lokal nivå. Regleringsivern tar överhanden. Paternalism och förmynderi präglar samhället. De som styr tror sig veta bättre, och de vill att alla ska följa i deras ledband. De kan inte låta bli att detaljstyra och peta.
Och om du tycker och tänker annorlunda, vart ska du ta vägen? Dina uppfattningar och värderingar behöver inte nödvändigtvis delas av eliten. Dina idéer kanske till och med anses suspekta och farliga.
Var ska du finna en fristad? Det finns inga andra länder eller regioner att fly till. Det finns ingen utväg, ty allt är ett.
