Om några timmar har vi förmodligen en färgad president i världens mäktigaste land. Detta skulle med all säkerhet inte kunna hända på hemmaplan, vi skulle förmodligen inte ens välja en europeisk invandrare, eller en andra generationens invandrare, som jag själv.
Jag vill inte lägga någon slags rasist-aspekt på detta, det handlar om sakers tillstånd, hur de brukar vara, och de kommer att förbli – åtminstone inom de närmaste decennierna. Rädsla för förändring kanske man kan kalla det för? Kotym, seder och traditioner? Precis som vi envisas med att behålla vår monarki, trots att den spelat ut sin roll för länge sedan. Det är vackert med ceremonier och fina tillställningar, och där hör vi byrackor egentligen inte hemma.
Om Obama vinner har USA än en gång bevisat att de ligger i framkant vad gäller social, kulturell utveckling. Och det ska de amerikanska väljarna ha en stor eloge för! Landet har gett oss storheter som Dylan, Steinbeck, Hemingway, Rand, Freidman och hundratals andra, varav många faktiskt är invandrare, och andra generationens invandrare. Men det var i USA de fick chansen att utveckla sig, och inte i hemlandet på andra sidan Atlanten.
Sen handlar det givetvis om VAD den amerikanske presidenten kommer att göra; att han inte lyckas med konststycket att gå på vatten, eller frälsa oss från fattigdom är uppenbart. Obama kommer att få det tufft, när den värsta tendenserna till idoldyrkan lagt sig börjar vardagen och allvaret. När det blir dags att leverera spelar ras, färg och bakgrund en mindre roll.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, obama, invandring, USA
