Under det kalla kriget så enades västvärlden under begreppet frihet – men notera att det är en amerikansk paroll, Europa har sällan varit känt för sin frihet historiskt sett. Envälden, kungar och diktatorer har avlöst varandra. Och kyrkan har på många håll fungerat som en social kontrollant och likriktare. Medborgarna har påfallande ofta varit undersåtar, framförallt i de östra delarna av Europa.
Har Europa en egen västerländsk identitet?
Vi kan grovt dela upp Europa i en lutheransk, katolsk och ortodox del. Där det lutheranska framförallt sammanfaller med den germanska kulturtraditionen, och den katolska främst med den latinska. Slaverna i öst är ortodoxa, och de har inte deltagit i hela den europeiska historiska resan, med renässans, upplysning, industriell revolution etc etc. Därför skiljer sig deras kultur från den gängse västerländska.
Grovt förenklat skulle jag vilja påstå att den engelska kulturtraditionen är kärnan i västvärldens kultur. Genom ett starkt rättsväsende, individualism och tidig parlamentarism blev England snart embryot till det begynnande västerländska demokratiska statsbygget. Engelsmännen upplevde enorma framgångar och skapade världens främsta imperium, och de spred den västerländska kulturen ut över världen. Under mitten av 1900-talet blev de omkörda av den forna kolonin USA, som därefter blev västvärldens ledare.
Spanien och Portugal hade liknande ledande roller i Sydamerika, däremot lyckades moderländerna varken demokratisera eller modernisera sig i samma takt som England. Italien framställts ofta som civilisationens vagga, men i praktiken var det mest konst och arkitektur man var intresserad av. Men även här fanns tidiga tecken på parlamentarism i exempelvis Venedig som blev en stormakt i östra Medelhavet.
I Ryssland hölls folket i ledband, även aristokratin var svag, under de mäktiga och nyckfulla tsarerna, som ömsom riktade blicken mot Europa och ömsom mot Moskva.
Kan vi ena den europeiska kulturen?
Det har gjorts många försök att ena Europa, ofta genom krig och erövringar, eller när en främmande makt anfallit Europa. Men den normala situationen är splittring, och inte enighet. Nu när Storbritannien lämnat EU så kan vi förmodligen bordlägga även detta projekt. När Europas mest tongivande land lämnar unionen bidrar det till ännu mer oenighet.
Somliga menar att vi genom ökad religiositet kan skapa en större kulturell enighet. Tron anses ena, hela och skapar en slags universell gemenskap. Men det faller på sin egen orimlighet, då vi dessutom är splittrade i olika religioner och sekter samt många som är icke-troende. Religionen har dessutom sällan bidragit till samhörighet och enighet i Europa, snarare tvärtom.
Under de senaste 20-åren har vi sett en trend där folk återvänder till kyrkorna, detta har måhända bidragit till en viss nationell enighet, men splittring internationellt. Därför har vi numera en centraleuropeisk falang med Ungern i spetsen, s.k Visegrad-gruppen. Vi har en östeuropeisk sfär med Ryssland som dominerande nation. Sen har vi det skuldtyngda Sydeuropa och det industrialiserade Nordvästeuropa. Och alla verkar vara på väg i olika riktningar.
Sveriges roll
Sverige tillhör den germanska, nordeuropeiska lutheranska kultursfären, där egenskaper som plikt och hårt arbete premierats historiskt sett. Under modern tid har man också enats i en samhällsmodell med höga skatter och omfattande statliga trygghetssystem. Men ju mindre trygghet man får tillbaka – trots allt högre skatter – desto mer urholkad blir den svenska modellen. Plikt och hårt arbete lönar sig inte längre. Hur det svenska samhällskontraktet ska repareras är en svår fråga, som kommer att ta decennier att lösa.
I Europa samlas vi vanligen kring nationella och kulturella identiteter, språkgrupper, starka ledare, och ibland religiös åskådning. Vi samlas sällan kring en idé – som i USA där hela statsbygget vilar på tanken om personlig frihet och sökandet efter den egna lyckan. Någon sådan gemensam tanke finns inte i Europa. Trots alla våra likheter så drar vi åt olika håll, och har gjort så sedan romarrikets dagar.
