Våra politiska strömningar består i princip av tre drivkrafter, och de är alla viktiga och värda att beakta. Jag vill på förhand utfärda en varning, det här kan vara en artikel som punkterar en och annan benhård politiskt ståndpunkt, eller åtminstone mjukar upp den. Vill ni behålla era käpphästar, sluta läsa här.
Staten är fienden
– Rädslan för att staten och kyrkan ska begränsa friheten
Detta var den ursprungliga liberalismens drivkraft. De ville vinna frihet genom att begränsa kungens makt, införa parlamentarism och således även begränsa kyrkans makt genom införandet av frikyrkor och religionsfrihet. Deras idéer var egentligen inte nya, de lät sig inspireras av antikens greker och romare, och den Nordeuropeiska traditionen av fria markägande bönder, tingsväsendet och en egalitär människosyn. Därför kan deras idéer ses som en återställare, i en tid som präglades av ärftligt envälde, privilegiesamhälle, pudrade peruker och dekadens.
Liberalerna och deras frihetstörst släppte snart loss marknadens krafter. Det byggdes manufakturer, industrier, banker, varv, järnvägar och städerna växte så det knakade. Många fick det mycket bättre, och det uppstod klassklyftor mellan de som var längst upp och längst ner på stegen. Nåja, klassklyftorna uppstod förmodligen inte, de hade ju alltid funnits, men vi kan säga att de blev mer uppenbara i en värld som ju faktiskt lovade jämlikhet och rättigheter, men som inte riktigt kunde uppfylla sina löften. Åtminstone gick det inte så snabbt som många ville.
De klassiska liberalernas skapade också världens första globala företag, det Brittiska ostindiska kompaniet, som under sin storhetstid hade egen flotta, armé, och bidrog med en ordentlig portion till den globala ekonomin. Med tiden skulle det födas ännu fler enorma globala företag. De var så stora att de kunde påverka nationer och deras politik. De blev stater inom staten, och snart skulle deras makt ifrågasättas på allvar.
Storbolagen är fienden
– Rädslan för att storbolagen och kapitalismen ska begränsa friheten
Socialister strävar ju efter förändring, och ibland revolution mot statsmakten, men deras egentliga fiende är det globala kapitalet. De tror inte att vi kommer att få någon rättvisa förrän storbolagen styckas upp och fördelas till folket. Sen finns det olika varianter på socialism, Marx var blott en i mängden men fick störst genomslag, och hans idéer har tolkats och applicerats på ett flertal olika länder och dess statsskick, men den gemensamma nämnaren att det gått väldigt illa.
Socialismen var inte lika framgångsrik som den klassiska liberalismen, åtminstone inte vad gäller att skapa välstånd och framgång. Däremot skapade den jämlikhet på så sätt att alla fick det lika dåligt. Och vi kan skratta åt detta, men drivkraften efter rättvisa och jämlikhet kan ta sig märkliga uttryck.
De klassiska liberalerna ville inte veta av socialisternas rädsla för storbolagen, de trodde att marknaden skulle lösa allt. Här hade de förmodligen fel bägge två, marknaden kan inte lösa storbolagsproblematiken, och problemet kan inte heller lösas med socialistisk metodik.
Förändringen är fienden
– Rädslan för att gamla tiders seder, bruk och kunskaper ska förloras
Under hela resan gång fanns det folk som inte ville åt något håll, deras drivkraft var att behålla samhället som det var, eller införa måttliga och rimliga förändringar som skulle genomföras långsamt och organiskt. De ville inte förlora sina rötter eller förlora sig själva. Vi kallar dem konservativa.
Vi ser liberalernas och socialisternas progressiva lokomotiv som rasar fram i det pastorala landskapet, och det finns folk som hela tiden vill stanna och kliva av. Hit men inte längre! Utmed spåret sitter det människor som klivit av på olika hållplatser. Först hoppade rojalisterna av och därefter republikanerna. Tills slut hoppade även liberalerna av, och även socialisterna. De sitter utspridda överallt längst järnvägen; de kallas i efterhand konservativa, men deras åsikter spretar åt olika håll, beroende på när de klev av.
Kvar på tåget har vi idag vänsterliberaler och nysocialister, som koketterar med identitetspolitik, genusteorier och klimatångest. Tankarna om rättvisa och jämlikhet har urholkats och blivit till en karikatyr. När alla grupper uppnått likhet inför lagen, då skapar de nya undergrupper, eller skapar nya inbillade orättvisor. Tåget har dessutom slussats över till ett nytt spår och är på väg in i en lång mörk tunnel. Ingen vet vart de är på väg.
De tre rädslornas omöjliga ekvation
Vi bör ta dessa rädslor på allvar. Att staten kan vara farlig och begå övergrepp är vi alla medvetna om. Staten håller i lagboken och våldsmonopolet och har kronofogdar, poliser och arméer till sitt förfogande. Ändå röstar vi för att höja skatterna och öka statens befogenheter år efter år. Vad händer när fel parti tar makten?
Samma sak är det med storföretagen som via lobbying och donationer gärna styr och ställer i världspolitiken. För storbolagen är det till och med enklare att ha staten som kund, som betalar med skattepengar i en klumpsumma, än att ha tusentals småkunder som betalar ur egen ficka. Därför omfamnar storbolagen ofta en socialistisk metodik, och de gynnas av en monopolställning, samt regleringar och restriktioner mot konkurrenter och nykomlingar. Storbolagen verkar måttligt intresserade av den fria marknaden.
Och även om det svider rejält så måste vi ge socialisterna rätt i frågan om storbolagen. På samma sätt som vi bör begränsa staten så måste vi även begränsa storföretagen, de kan inte växa upp till blåvalar och utöva makt ovanför våra huvuden. Frågan är hur vi på ett vettigt sätt begränsar storbolagen? För även om socialisterna har rätt i sak, så är deras metodik bedrövlig. De har inga fungerande verktyg i lådan. Att nationalisera bolag och stycka upp dem är stöld. Att på andra sätt tvinga dem rimmar också illa med tanken om näringsfrihet. Vissa påstår att på en verkligt fri marknad skulle bolagen inte kunna växa sig så stora. Det låter i och för sig mest som en fantasi, avsedd att skapa sinnesfrid hos någon som inte vill ändra sin ideologiska ståndpunkt.
Vad gäller de konservativas farhågor så bör vi ge dem rätt, vi måste alltid respektera och utvärdera forna tiders visdomar. Vi kan inte rusa i blindo, och riva allt vi har och bygga något nytt, som vi sedan ångrar djupt. Det är vår skyldighet till våra förfäder som med stor möda byggt vår civilisation.
De tre rädslorna representerar alla verkliga faror, de bör alla tas på allvar oavsett vår ideologiska hemvist. De är på sätt och vis omöjliga att lösa konkret, men vi måste balansera dem och ta dem i beaktande, ty om vi inte förstår dem så förstår vi inte heller politiken, våra politiska motståndare, och vi förstår kanske inte heller grunden för vår egen ståndpunkt.
*
Läs fortsättningen:
