De misslyckade katedralbyggarna


De misslyckade katedralbyggarna 1När vi börjar inse att våra tre mest firade ideologier alla drivs av diverse rädslor, och att alla dessa farhågor bör beaktas, då kan vi gå vidare och undersöka åskådningarnas respektive svagheter och misslyckanden.

Bevararna

Låt oss börja med konservatismen. Om rädslan för förändring är drivkraften så har man inte lyckats något vidare. Världen ser väldigt annorlunda ut idag än vad den gjorde för 100, 200 eller 300 år sedan.

Progressivismens lokomotiv dundrar fram över slätten, den verkar aldrig nå sitt slutmål, i sin eviga färd till det förlovande landet. Och våra ädla konservativa krigare med sina korintiska hjälmar har inte lyckats stoppa det. Möjligen har de fått det att sakta in i kurvorna så att det inte skenar ut i landskapet.

Detta är konservatismens största framgång – att agera bromskloss, att utöva friktion. De må ses som en ganska tafflig konstart, att hela tiden stå i vägen och hindra utvecklingens framfart, men jag är ganska säker på att om vi inte haft denna friktion så hade mänskligheten urartat vid ett flertal tillfällen. Våra konservativa vänner ska inte hånas för sina misslyckade försök att stoppa tåget, utan istället firas för att man lyckats sakta ner ekipaget till rimliga hastigheter.

Samtidigt är det ju en viktig fråga gällande vad som ska bevaras. I valet mellan att skydda katolska pedofilpräster, ärftliga tyrannier – eller medborgarnas rätt att bevara sin regionala kulturella särart, så har de konservativa alltför ofta stått på de perversas sida. Oförlåtligheteter som eldar på de progressivas lokomotiv. Allt är inte värt att bevara, likväl som allt inte värt att fördärva.

Frihetsälskarna

Liberalerna då, som ju är rädda för att staten ska växa sig alltför stor. Har de lyckats med sitt uppdrag, att hejda statsmaktens framfart? Även här ser det mörkt ut. Många västerlänningar är alltför bekanta med koncepten nannystate och deepstate, olika namn på den monstruösa statens spridning inom diverse områden.

Den djupa staten hindrar handlingskraftiga politiker från att ändra i systemet, ty systemet lever sitt eget liv, oavsett vilka som blir valda vart 4:e år. Systemet består av noblessen och hundratusentals klienter som arbetar för staten. De är givetvis rädda om sina jobb och sin framtid inom statens tjänst. Kanske är det därför vi inte haft några övergripande skattesänkningar på över 50 år? Staten behöver alltid mer, och dess celldelning och tillväxt kan tydligen inte hejdas.

Och nannystate finns där för att se till att plebejerna inte röker för mycket, kör för mycket bil, eller kallar varandra för fula saker på internet. Vi är små barn som ska övervakas livet ut, ett duktigt och produktivt skatteboskap som ofrivilligt bidrar till systemet.

Även liberalerna har således misslyckats, ty alltför ofta har deras statskritiska ideologi muterat till att bli den kraft som indirekt bygger vidare på statsmaskineriet. Därutöver har de också bidragit till skapandet av de globala storbolagen, som agerar som stater i staten, och är drivkraften bakom många politiska beslut. Korporativism brukar vi kalla denna grumliga soppa, när stater och storbolag gör upp om politiken. Kanske var det inte detta våra grundlagstiftande förfäder avsåg med frihet och folkstyre?

Rättvisekrigarna

Slutligen socialisterna, som räds storbolagen och den globala kapitalismen, hur ser deras misslyckanden ut? Vi skulle givetvis kunna räkna upp en lång lista på deras morbida fadäser, men den viktiga frågan är: har de lyckat få stopp på storbolagen? Har de på något sätt fått dinosaurierna att krympa och minska deras makt över den lille mannen på gatan?

Det snabba och delvis ogenomtänkta svaret skulle vara, nej. Vi har ju idag mängder av företag vars ekonomi och styrka överstiger vissa länders. Och genom donationer, lobbying och andra påtryckningar så kan de påverka politiker och tjänstemän. Som borgerligt funtad person så missar man ofta denna problematik, man slår bort den. Och menar att de stora företagen inte handlar i ondo, att marknadskrafterna i slutänden (på något mystisk sett) verkar i det godas tjänst. En blind fläck, precis som socialister inte erkänner den stora välfärdsstatens potentiella illvillighet.

Möjligen lyckades socialisterna vid några enstaka tillfällen hindra de globala företagens expansion, till priset av enormt lidande och kaos, men vi ser egentligen inget påtagligt resultat av denna fruktlösa kamp. Istället har många storbolag kapat socialismen för egna syften, och kräver regleringar, subventioner och statliga ingrepp – när det passar dem. Socialismen, trots sin ursprungliga hedervärda ansats, är kanske den mest misslyckade ideologin av dem alla, nu när deras ärkefiende använder den för eget bruk.

Kvar finns den ohejdade aktivismen, och de ständigt upprepade kraven om ännu mer rättvisa, som om denna kravlek skulle kunna pågå i evighet? Istället för att stötta de olyckliga, så fäller man de framgångsrika, så att de bägge grupperna hamnar på samma nivå. Man hänger sig åt den mest perversa formen av nivellering och samhällskirurgi. Kanske är denna lek allt som finns kvar åt politikerna i en värld där teknik, forskning och utveckling löser allt fler av mänsklighetens problem? På senare tid har även liberaler och ibland även konservativa setts delta i leken.

Katedralbyggarna

Alla dessa tillkortakommanden och kompromisser har fört de tre ideologierna närmare varandra. Kanske är det inte längre någon milsvid skillnad mellan socialister, liberaler och konservativa? De har alla hamnat i ett skört ideologiskt kompromissläge. Våra politiker och deras klienter är alla beroende av staten, storbolagen och tillväxten (förändringen). De är alla misslyckade ideologiska arkitekter, och av bråten och resterna har de byggt en väldig katedral, vars tinnar och torn strävar upp i det blå.

Det är egentligen ett omöjligt fuskbygge som hålls ihop av kompromisser, lögner, falskhet och maktbegär. Och nu när det uppstår sprickor i murarna, och stenblock stundtals faller ner mitt framför ögonen på oss, så fortsätter de att prisa sitt monument. Och anklagar omgivningen för att i hemlighet underminera och riva det, trots att det uppenbarligen faller ihop av egen kraft.

Nåja, lite hjälp med rivningen har de kanske fått. Det är allt fler som ogillar den blå kyrkan; spöken och gastar klagar från dess djup om natten. Det sägs att konstruktionen byggdes ovanpå en forntida gravplats, där bortglömda hjältar och sanningens blodröda rubin ligger begravda, och att våra förfäder aldrig förlåtit oss för denna skymf och missaktning:

 

*

Nästa del i artikelserien:

Plebejerna och populismen

Första delen:

De tre rädslornas omöjliga ekvation


Missa inget!

En sammanfattning av veckans artiklar skickas till din inkorg, varje måndag.