Man kan grovt sett dela upp de tidiga frihetliga traditionerna i den anglosaxiska och den franska. Britter och amerikaner sökte näring hos antikens filosofer, och de betraktade nog sina gärningar som en återställare till en äldre och mer naturlig ordning. Athens demokrati och Roms republik fascinerade dem.
De fann något mer ursprungligt hos de gamla Medelhavskulturernas statsskick, än samtidens kungadömen som alltför ofta strävade mot envälde. Fransmännen hade en liknande grund, men förlorade sig snart i revolution och rättighetskrigande. Vi kommer inte att avhandla dem närmare idag.
Kyrkan hade fortfarande folket i sitt grepp under 1700-talet, men de anglosaxiska frihetliga filosoferna sökte något annat. Intellektuellt sett var de hedningar. Det märker vi inte minst på det ockulta bildspråket från den tiden, med pyramider, det allseende ögat, egyptiska obelisker och mycket annat. Många tog sin tillflykt till frimureriet eller andra loger. Några få var ateister, men de flesta hade sinnet öppet för en högre makt, men inte nödvändigtvis den som kristendomen förespråkade.
Den anglosaxiska frihetliga rörelsen var med andra ord inte sprungen ur kristen grund, även om dess medlemmar kom från den kristna kultursfären. De antika influenserna satt inte bara på ytan, de utgjorde i själva verket rötterna. Utan återupptäckten av Grekland och Rom skulle vi inte haft liberalism och upplysning. Det hedniska och ockulta inslaget ledde till öppnare sinnen, och ett sökande inte bara i den fysiska världen utan även i den andliga. Det bidrog med all säkerhet till 1800-talets stora vetenskapliga upptäcker, konst, arkitektur mm, där utövarna både kunde vara rationella men även mystiker. Den här acceptansen av mänsklighetens båda sidor, logik och transcendens, bidrog till skapandet av vår västerländska kultur så som vi idag känner den.
Samtidigt så fanns det många frihetliga som var fromma kristna. De gillade det liberala budskapet om religionsfrihet, eftersom en stor del av dem var frikyrkliga. Många av dem var dessutom entreprenörer, köpmän och handlare och tilltalades förstås av idéer som näringsfrihet, låga skatter, yttrandefrihet osv. Dessa kristna liberaler bildade snart en egen falang, och gav upphov till dagens konservatism och kristdemokrati.
Under 1950-60-talet avslutades slutligen det hedniska liberala inslaget i USA:s historia med president Eisenhover. Det var han som lade till In God we trust på de amerikanska sedlarna, och gjorde frasen till USA:s motto istället för E pluribus unum (Utav många, en). Han lade också till orden under God till trohetseden. Eisenhower växte upp i frikyrkliga miljöer, vilket präglade hans arbete, och han ändrade med några enkla grepp landets uttryck och form. Idag är USA ett land byggt på kristen konservativ grund. Och numera med ett allt större inslag av den franska liberala ådran, som ju bygger på progressivism och omstörtelse.
Vad hände med de gamla klassiska liberalerna då, de som läste Aristoteles, Platon och fantiserade om Atlantis? De som älskade vetenskap men som också lyssnade på sina drömmar? De befinner sig förmodligen i det fördolda, under den ideologiska ytan, ofta ovetande. De är varken konservativa (kristna frihetliga) eller socialliberaler (socialdemokrater). När man har många konservativa/traditionalistiska värderingar men inte är kyrklig – vart ska man då ta vägen. Konservatism utan Gud anses vara något absurt, då hela budskapet vilar på biblisk grund; kan man ens vara konservativ och inte gudfruktig?
De gamla klassiska liberalerna visade att man både kunde vara traditionalist, frihetlig och andlig sökare. Vilket är en grov underdrift, då västerlandet i mångt och mycket är byggt på denna mystiska och tillika rationella grund. Och det är spänningen mellan dröm och verklighet, ande och materia, vetenskap och tro som bidrar till ett unikt intellektuellt klimat där civilisationen verkligen frodas. När det blir för mycket av antingen ingenjörsmässighet eller rå utlevelse, då förlorar vi balansen. Apollons iskalla pilar är lika dödsbringade som Dionysos vilda följeslagare.
