I landet lagom finns det en lång tradition av att närma sig ondskan. Från det rasbiologiska institutet i Uppsala till de avspända relationerna med Hitlertyskland. Först därefter började landet att vända sig mot den anglosaxiska kulturgemenskapen, och bli en del av den fria västerländska demokratiska visionen som tog vid efter de bägge världskrigen. FN och deklarationen om mänskliga rättigheter samt flyktingkonventionen blev centrala delar av denna nya goda världsordning.
Men det tog inte lång tid innan den svenska eliten fick ett återfall. Vänsterns flirt med kommunistdiktaturer som Kuba och Östtyskland skedde inte i hemlighet, utan för öppna dörrar. Än idag fortsätter våra politiker stötta och träffa diktatorer, och de skäms inte för det.
Kanske förstår vi då bättre varför man är så ursäktande inför IS-terroristerna och vill välkomna dess medlemmar till landet. Trots att de ägnat sig åt obeskrivliga grymheter. Man fortsätter i en gammal tradition. De självutnämnda goda älskar diktatorer.
