Kapitalism är ett begrepp som möts med blandade känslor. Vänstern beskyller den för girighet och utsugning av massorna, medan de konservativa är rädda för dess otyglade kraft ska rubba den rådande ordningen.
Kapitalism i ordets ursprungliga bemärkelse handlar om rätten att äga ett företag för privatpersoner. Något som idag känns ganska harmlöst. Kapitalismen är tillika intimt förknippat med den fria marknaden, de går liksom hand i hand. Här handlar det om rätten att ingå fria överenskommelser i fråga om affärer och penningtransaktioner. Även detta ifrågasätter ett fåtal idag.
Ändå finns det så få renodlade kapitalistiska samhällen. De flesta ekonomier är kringgärdade med diverse regleringar och lagar som begränsar verksamheten kraftfullt. USA lyfts ofta fram som en slags hemmahamn för kapitalism och fria marknader. Men det stämmer inte, om vi betänker hur exempelvis den amerikanska bolånemarknaden fungerar så inser vi genast problematiken, de stora bolåneinstituten är statliga, och bankernas utlåning är styrd av staten.
Fram till finanskrisen 2008 tvingades amerikanska banker låna ut pengar till folk som hade väldigt låga löner. Det var ett led i ett statligt program med avsikt att omfördela rikedom, så att även fattiga skulle kunna köpa ett hus. När sedan ekonomin gick ner och tusentals fattiga inte kunde betala sina bolån, då kraschade inte bara USA:s ekonomi, utan hela världsekonomin.
Kapitalismen och den fria marknaden bygger på fria överenskommelser. Om de regleras alltför mycket så kan det hända oförutsedda saker. Något som våra klåfingriga politiker sällan tar ansvar för, de sitter ju ofta bara 4 år, sedan lämnar de skeppet till nästa klåpare. Den fiffiga idén om att ge miljonlån till folk som inte kunde betala tillbaka kläcktes av Bill Clinton, och efterträdaren George Bush verkade inte ha något emot tanken, då han inte motsatte sig regelverket.
Det kapitalistiska systemet handlar om risk. Att ett fåtal rika kan gå in med mycket pengar i högriskprojekt, och vill det sig väl kan de tjäna ännu mera pengar. De flesta företag går emellertid inte särdeles bra, och många går under. I dessa fall förlorar kapitalisten sin investering, men det är något han räknar med. Något eller några av hans andra satsningar kommer förmodligen att bära frukt, och då får han tillbaka sina pengar.
Hur skulle företagandet se ut utan kapitalister då? Ja, förmodligen väldigt annorlunda. Om vi istället tänker oss ett arbetskollektiv bestående av 100 personer som tillsammans äger och arbetar i ett företag. På pappret ser det jättebra ut, de delar allt lika så långt det går, alla förväntas ta ansvar och alla är delaktiga. Problemen uppstår när företaget går dåligt. Vem ska ta smällen när pengarna i kassan är slut? Ska arbetarna går ner i lön? Ska de ta ut någon lön alls? Situationen blir ohållbar, de har ju familjer att försörja och räkningar att betala. Kanske var det kapitalistiska systemet inte så illa egentligen?
Kapitalisten finns där framförallt som en överbryggare av risker. Han kan ta en stor ekonomisk smäll. Om han verkligen tror på en affärsidé så kan den vara värd några miljoner i förluster i dåliga tider, eller vid en uppstart.
Skulle ett kooperativt ägt företag klara sig alls i samma situation? Nej, de skulle riskera att gå under, eller bli djupt skuldsatta.
Men vänta lite nu. Skulle inte staten kunna äga både företagen och riskerna?
Ja, det är förstås många socialisters svar på dilemmat, när de insett att de frivilliga insatserna i form av arbetskooperativ inte fungerar. Staten har massor av pengar, den kan äga och driva företagen.
Problemet är att staten består av byråkrater och politiker som inte har en aning om hur man gör affärer, eller driver fabriker. Och även om man skulle införskaffa dylik kompetens, så finns det inga incitament för staten att driva företag.
Vinst, framgång och känslan av att ha skapat något driver entreprenörer och kapitalister. Lagar, paragrafer och avsiktsplaner driver byråkraterna. Det finns förmodligen inget socialistiskt experiment som slutat väl, det brukar sluta med samhällelig kollaps, vanskötsel av företag, där medborgarna till och med får köa för toalettpapper. Detta händer just nu i socialistiska Venezuela. Och vad som händer i det socialistiska Nordkorea det vet vi inte, ty det är stängt för omvärlden, förmodligen för att ingen ska se eländet.
Så, kanske var det ingen dum idé, med några få rika, som har råd att förverkliga andras drömmar, samtidigt som de förverkligar sina egna?
Vår avundsjuka gentemot deras miljarder borde dessutom mattas av en smula när vi inser att pengarna ofta är låsta i fabriker, fastigheter, utrustning etc. De skulle i och för sig kunna sälja av alltihopa, men samtidigt finns det ju en gräns för hur många pooler, bilar och lyxvillor man kan njuta av.
Däremot verkar det inte finnas någon gräns för hur många framgångsrika företag man kan starta, och hur många nya arbetstillfällen man kan skapa.
