I moderaternas interna eftervalsanalys kommer de fram till att valet förlorades på grund av tre viktiga frågor, brister i jobbfrågan, välfärdsdebatten och integrationspolitiken.
Jag skulle vilja påstå att det här är en ganska politiskt korrekt version, man kan utveckla det hela. Låt oss börja med integrationsfrågan, för den är lättast att reda ut i just det här sammanhanget. Integration handlar om att ta emot invandrare, och i Sverige är det synonymt med flyktingar, dvs människor som flyr från olika former av förtryck, omständigheter som är erkända av FN och Sverige.
Det handlar alltså inte om vanlig invandring (arbetskraftsinvandring), där människor flyttar från ett land till ett annat för att arbeta, leva, bo och verka.
Flyktinginvandring kostar pengar initialt då nykomlingarna inte är självförsörjande. Flyktinginvandringen är därför en budgetfråga. Vi kan tycka vad vi vill om svensk flyktingpolitik, men den kostar pengar till en början, sedan får staten förhoppningsvis igen sina pengar då flyktingarna kommer i arbete och börjar betala skatt.
Därför kan inte Sverige ta emot hur många flyktingar som helst, eftersom budgeten sätter gränser, och staten har bara en viss mängd pengar att spela med. Budgeten kan höjas, men det berör givetvis andra områden inom samhället. Ska pengar tas från vård, omsorg eller från skola och utbildning, eller från infrastruktursatsningar? Politikernas arbete går mångt och mycket ut på att göra dylika prioriteringar.
Moderaterna misslyckades med att pedagogiskt förklara varför Sverige ska emot en ökad mängd flyktingar, mot bakgrund av dagens budget. Man tappade också bort debatten om integration, dvs att det tar tid för nykomlingar att anpassa sig till ett samhälle, och det tar tid för medborgarna att anpassa sig till nya människor.
Hur kommer man fram till kvoten? Hur mycket får det kosta, var ska de bo, hur lång tid tar det innan de kommer in i samhället, från vilka länder kommer de? Kulturkrockar? Det finns många frågor här som politikerna inte tar tag i, och då uppstår förvirring och misstänksamhet, vilket ger partier som SD mer spelrum.
Nästa fråga som alliansen misslyckades mer var jobbfrågan. Ja, det kanske inte räcker med ”jobbskatteavdrag” för att få snurr på näringslivet? Först måste vi konstatera att Sverige är ett rikt land, men många av våra stora företag är gamla och många flyttar utomlands. Tillväxten är ganska dålig, pga att företagsklimatet inte är så bra. Höga skatter och krångel sätter käppar i hjulet.
Vi bör fråga oss, vad har alliansen gjort för att internationella företag ska flytta till Sverige för att skapa jobb och tillväxt? Vad har den förra regeringen gjort för att förenkla för det befintliga svenska näringslivet. Det ekar tomt.
Borgarna tappade också bort välfärdsdebatten, vilket är ganska märkligt eftersom Sverige förmodligen är ett av världens tryggaste länder att bo i. Även om sjukvården har en del problem vad gäller tillgänglighet så är kvaliteten på vården bra. Och försäkringssystemen är enastående, svensken är närmast överförsäkrad om vi jämför med de flesta andra länder. Att inte kunna förklara det här för väljarna handlar snarare om brist på retoriska kunskaper.
Sammanfattningsvis så förlorade borgarna mycket på att de slutade vara borgare. Vart tog skattesänkningarna, avregleringarna, avbyråkratiseringen och näringsfriheten vägen? Anders Borg var extremt noga med räkenskaperna, fast vad gällde migrationspolitiken så flödade pengarna – och man kan tycka vad man vill om det – MEN det måste förklaras för väljarna.
Den dagen man blir förvaltare istället för utvecklare, ja då hamnar man snart på avbytarbänken. Alliansen förlorade inte valet för att de rödgröna var bättre, nej, de förlorade valet för att folk tröttnade på ett halvsegt fotbollslag som bara spelar försvarsspel, och inte längre gör några mål. Och sådana matcher orkar ingen titta på.
