Jag ser få naturliga ledare i Sverige, både inom politiken eller näringslivet. Min definition av en ledare innefattar både praktiska ledaregenskaper såväl som karisma, vältalighet och en viss bildning. De flesta i ledarposition påminner om kvoterade klassrådsordföranden. De hör inte riktigt hemma i sin roll, vare sig intellektuellt eller rent praktiskt.
Jimmie Åkesson, tycka vad man vill om hans politik, är förmodligen ett av de fåtaliga exemplen på en riktig ledare. Han har kämpat i decennier och ger inte upp, han talar enkelt och lättbegripligt och når ut till folk. Greta Thunberg är också ett namn som kommer upp, och även om många menar att hon saknar både utstrålning, budskap och egen agenda, så framstår hon som någon slags ledare. Ytterligare ett exempel är Klarnas VD Sebastian Siemiatkowski, som är charmig och har vissa naturliga ledaregenskaper, eller riskkapitalisten Christer Gardell. För att nämna några få, men det är som sagt inte lätt att hitta personer som kan peka med hela handen, få saker gjorda, och lyckas få folk med sig. Vi saknar en Palme, Bohman, Gyllenhammar eller Kamprad.
Det naturliga ledarskapet är ofta ersatt med kompromissfigurer och handläggare. De verkliga ledarna är osynliga; måhända vill de inte sticka ut hakan eller så kanske de inte ens existerar? Ett land utan verkliga ledare framstår kanske som märkligt, men det är förmodligen inte en teknisk omöjlighet.
En kader av ansiktslösa byråkrater kan styra ett land, eftersom var och en gör sin lilla syssla, och tillsammans skapar de maskinmässigt lagförslag och dekret. Ungefär som de anställda på McDonalds, ingen av dem är egentligen en riktig utbildad kock, men det finns exakta direktiv om hur länge en hamburgare ska stekas på varje sida, och hur länge pommes fritesen ska vara nedsänkt i oljan, och vid vilken temperatur osv.
Och om alla följer sina små precisa direktiv så fungerar maskinen. Baksidan med den här modellen är att de enskilda medarbetarna inte riktigt vet vad de håller på med, de kan ju bara utföra sitt lilla delmoment; de ser kanske inte helheten? Och ingen behöver ta ansvar.
När då ett land, med den här typen av svagt ledarskap får påhälsning av mer hårda och påstridiga typer, då kan det förstås gå riktigt illa. Veka ledare är inte så bra på att hantera hårda ord, hot eller våld.
Nu har vi de så kallade gängen som sakta tar över städer och regioner, de livnär sig på illegal verksamhet, och de drar sig inte för blåljusbrott för att markera sin status. Stickskador och sprängningar har också ökat på senare år.
Gäng är ett dåligt namn på den här typen av klanbaserad organiserad brottslighet. Maffia eller karteller är nog mer passande. Och blåljusbrott är också ett nyord i syfte att mildra språket och lugna befolkningen, när det egentligen handlar om att utmana statens våldsmonopol i syfte att ta över styret. Stickskadorna är tillika knivhugg och sprängningarna bombdåd.
Medias rapportering följer också det veka styrets linje, man vill inte uppröra folks känslor eller rapportera om oroväckande saker. Det är viktigt att framstå som mjuk och sansad, inte trampa upp för mycket damm, och detta gäller inom livets alla områden. Man vill inte ta i med hårdhandskarna, inte smutsa ner sina händer och inte behöva ta svåra beslut.
Det mjuka styret är i förlängningen farligt, ty det kan tillåta oegentligheter över en längre tid, innan problemen slutligen adresseras. Och då kan det vara försent. Den veka maktordningen låter sig hellre besättas och domineras, än att behöva konfrontera företeelser som den anser vara obehagliga.
Därför kan mjukisarna behandla andra mjukisar hårt och kompromisslöst, de vet att mjukisar böjer sig och att de lyder i slutänden. Däremot så vågar man inte ta itu med tuffingarna, eftersom de är farliga och har våldskapital; tuffingarna ges istället fler rättigheter och lösare regler än mjukisbefolkningen. Verkligt ledarskap och makt behöver inte böja sig för veklingar. Det ligger i sakens natur. Civilisationens tunna fernissa kan inte upprätthållas av mesar.
