Det är ingen hemlighet att EU är ett elitprojekt, där folkets vilja oftast lämnas därhän i förmån för interna beslutsprocesser och hemlighetsmakeri. Folket är å andra sidan inte heller särskilt intresserat. Vad som händer i Bryssel angår liksom inte oss, även om flertalet lagar och förordningar numera är märkta med Made in EU.
Folkligt ointresse parat med en näst intill frenetisk politisk vilja har präglat EU-projektet. Det är politikernas lekstuga, där lokala pampar har möjlighet att avancera till statsmän och internationella dignitärer. De strålar sig i sin egen glans. Spelet är många gånger viktigare än resultatet.
Vad som kommer ut ur den politiska korvfabriken är däremot en annan femma, slutprodukterna blir allt mer oaptitliga; vi börjar närma oss ett stadium där det folkliga ointresset börjar bytas ut mot ovilja och vrede.
Ett stort problem är att folket hunnit ifatt eliten. Det ledande skiktet har inga lösningar, inkompetensen tävlar med fantasilösheten på en sluten och barrikaderad arena. Det är inte lätt att vara herde när fåren dels ignorerar dig och dels överlistar dig. Eliten är inte längre elit.
Detta ser vi tydligt när kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors med rätta idiotförklarar våra ledare. Politikerna har rott båten käpprätt åt helvete, och kommer förmodligen att fortsätta med det.
Det börjar likna Agatha Christies roman Tio små negerpojkar. Snart är det bara Tyskland kvar som kan bära upp den gemensamma ekonomin, Frankrike fick sitt kreditbetyg sänkt rejält, Spanien och Italien är redan ute ur matchen.
Den upplysta eliten är som du och jag, de gissar och skarvar, pumpar sina rådgivare, lyssnar med ett halvt öra, förhandlar och chackrar – och till slut är det bara en tummetott kvar.
En viktig nyckel till krisen är euron, den gemensamma valutan, som uppenbarligen inte kan bäras upp utan gemensam centralbank och finanspolitik. Något som knappast kan införas förrän vi har ett Europas Förenta Stater. Och möjligen är det ditåt den bedagade eliten strävar, ett enat och mäktigt Europa med en huvudstad och ett parlament, där länderna degraderas till regioner. En kolloss byggd mitt på den fransk-tyska leråkern.
Personligen så äcklas jag av de här storvulna och överstatliga ambitionerna, där folkets röst degraderas till sporadiska folkomröstningar, som upprepas i det oändliga tills vi röstar rätt.
Men nu har vi kommit till en återvändsgränd; politikerna är rådvilla, de stora fina idéerna visade sig värdelösa, ingenting fungerade enligt planen, kompassen snurrar fritt.
EU-politikerna försöker övertala oss att det minsann går att laga det enorma hålet i skrovet, samtidigt som man i skymundan lossar livbåtarna.
Föreställningen blir alltmer banal, vi har listat ut plotten; det intressanta är vad som händer efter att ridån gått ner?
