Svågerkapitalism eller korporativism är ett samhällssystem där staten och delar av näringslivet samverkar och berikar varandra. Det handlar om favörer, tjänster, gentjänster och ofta mutor. Kanske är Ryssland idag det bästa exemplet, där politiker och oligarker ofta går samma ärenden och berikar varandra, ibland är de t o m oskiljbara.
I Sverige brukar man prata om det välfärdsindustriella komplexet, där staten tillför en stadig ström asylsökande medan entreprenörer erbjuder mat, husrum, logistik etc, för en välsaltad nota till skattebetalarna. Och ju fler inom näringslivet som blir beroende av skattepengar för sin försörjning desto större blir risken för svågerkapitalism.
Dagens borgerliga partier har inget svar på hur vi undviker sammanblandning av stat och näringsliv. Snarare så uppmuntrar de systemet med så kallade halvprivata alternativ inom vård, omsorg, utbildning etc, där allt fler i slutänden blir beroende av skattebetalarnas pengar.
Vänstern har ofta svårt att skilja på kapitalism och svågerkapitalism, och de kritiserar hela paketet, samtidigt som de själva förordar en sammanblandning av stat och näringsliv, fast utifrån ett eget recept. Därför har vi idag ingen verklig kritik av den här typen av storskalig och institutionell korruption.
Är det så farligt då? Det är ju bara pengar som går runt? Ja, det är farligt på så sätt att ofriheten ökar, de som betalar skatt betalar ständigt mer, och förlorar sakta sin ekonomiska frihet. Och de får tillbaka tjänster som de själva inte valt och ofta inte eftersöker. Medan pengar försvinner i hanteringen, och svågerkapitalisterna och politikerna skrattar hela vägen till banken. Det handlar i slutänden om maktfullkomlighet och orättfärdigt användande av skattebetalarnas pengar. Tjänsterna som tillhandahålls blir dessutom väldigt dyra, exempelvis inom vården, där ett privat system med sjukvårdsförsäkringar skulle bli billigare för samhället, mer effektivt och med bättre service.
Hur ska man då komma till bukt detta? Det finns egentligen bara ett sätt, och det är att begränsa stat, landsting och kommun. Att minska den offentliga sektorn, sänka skattetrycket, ge dem mindre pengar att röra sig med. Och istället tillåta och uppmuntra helprivata alternativ inom vård, utbildning, och även flyktingmottagning. Om någon vill ta emot flyktingar så får denne gå i god för dem och betala deras uppehälle.
Staten ska endast agera last line of defence, och med det menas att staten hjälper egentligen enbart till när någon hamnar i trubbel, blir utförsäkrad, får allvarliga ekonomiska problem, lyckas inte spara ihop till pensionen etc. Ingen ska behöva hamna på gatan. Och även inom detta område bör privata alternativ uppmuntras, ty människor hjälper varandra bäst, utan iblandning av lagstiftare, rättsväsende och försvarsmakt.
En sådan liten stat har ytterst få befogenheter, den behandlar enbart frågor som verkligen berör oss alla, och skattetrycket är tillika lågt. Det finns helt enkelt inga pengar att slösa bort eller för att bygga rondellhundar, kamelparker eller tomma idrottsanläggningar.
