Det finns tänkare som betraktar de bägge världskrigen som en utdragen kamp mot socialismen. Och de skilda fascistiska grupperingarna kan tolkas som en extrem motreaktion. Kampen fortsatte även under det kalla kriget, och den slutade inte med att USA vann, nej, Sovjetunionen avvecklade kommunismen på eget bevåg, och inte långt därefter upplöstes väldet och den Ryska federationen och dess grannstater bildades.
Nåja, den socialistiska ideologin fortsatte att frodas även därefter. Först besegrad och slagen, därefter återuppväckt som s.k identitetspolitik. Och nu vandrar den som en zombie genom Europa, och vinner val efter val på märkliga premisser och fulspel. Senast i Frankrike, där yttervänstern gjort stora framsteg på bekostnad av ytterhögern.
Somliga ser Frankrike som ett förlorat land, där främmande religioner och folkutbyten gjort många stadsdelar och städer oigenkännliga. Och nu lär det bli ännu mer av dylik politik.
Andra ser Le Pen och ytterhögern som en kontrollerad opposition, vilka släpper allt fler kärnfrågor i syfte att bli erkända och etablerade, men när det väl gäller så ramlar de alltid på målsnöret. Måhända en kanal för folks vrede och frustration, men aldrig en verklig möjlighet till makt och förändring.
Kanske är nationalismen och den gamla konservatismen en utbränd ideologi?
Man behöver inte vara ultrareaktionär för att minska invandringen och skicka hem folk som inte jobbar. Det är inte ett utslag av fascism att kräva identitetshandlingar av flyktingar, det är inte heller särskilt kontroversiellt att lyfta fram sin egen historia och kultur.
Genom att odla en maktlös ytterhöger så kan man lamslå politiken, särskilt migrationsfrågan, ty det blir fult att associeras med allt som har med restriktiv migration att göra. Sånt som vanliga sossar eller liberaler egentligen skulle kunna genomföra, att kräva en hållbar självförsörjd migration samt värna de egna medborgarna. Nej, nu blir alla migrationsdebatter bara fula och skeva, medan våra länder krackelerar och löses upp i sina beståndsdelar.
