Jag tänkte fortsätta att diskutera begreppet öppna gränser, som kort nämndes i en tidigare artikel. Vi noterar att både folk från vänsterkanten men även libertarianer förfäktar idén. Och begreppet är väl etablerat hos de styrande klasserna, då vi årligen ser en enorm mängd migranter som anländer till länderna i väst. Ofta bryter man mot sina egna migrations- och flyktingregler, ty det framstår som en slags överordnad idé att hålla gränserna öppna.
Hur hamnade vi då här? Inom libertarianismen så handlar öppna gränser framförallt om handel. Genom handel och utbyte så skapas fred och välstånd. Och folk kan flytta fritt, och skapa välstånd i världen, men de ska givetvis vara självförsörjande, eftersom det inte finns skattepengar till att hjälpa migranter. Det handlar alltså om öppna gränser med vissa premisser. Frågan är emellertid vad man ska göra med migranter som inte kan försörja sig, och som redan befinner sig i landet? Eller om stora folkgrupper anländer och köper upp land och regioner? De skulle ju i princip kunna starta nya kommuner eller städer, med den befintliga markägarens samförstånd.
Inom vänstern så handlar öppna gränser och internationalism framförallt om solidaritet. Den utvecklade delen av världen borde hjälpa mindre utvecklade regioner genom att släppa in migranter. Då avhjälps fattigdom, och det totala välståndet blir större över tid. Vi i väst borde också hjälpa folk som är på flykt från krig och usla politiska förhållanden. Den mer esoteriska vänstern menar att gränser blott är streck på ett papper, att länder och regioner i grund och botten är meningslösa, att världen borde vara öppen och fri utifrån ett högre filosofiskt plan. Här närmar vi oss det religiösa.
Oavsett om libertarianernas eller vänsterns idéer är välunderbyggda eller ej, så har de numera förvandlats till korta propagandanummer utan djupare förankring. De existerar som lösa delar, av en en gång i tiden mer sammanhängande idéströmning, men de fyller egentligen inte längre en logisk och argumentationsmässig funktion. Dessa lösa idéer kan också nyttjas av illvilliga krafter för att uppnå politiska eller ekonomiska mål.
Öppna gränser låter visserligen fint, men notera att på den andra sidan gränsen så kan det finnas dödsstraff och tillåten hustrumisshandel. Vad ska vi göra åt detta? Ska vi låta dessa vidriga saker komma över till vår sida? Det är ju en potentiell möjlighet med öppna gränser. För en öppen gräns är väl öppen åt båda hållen? Annars är det ju inte en öppen gräns. Exemplet visar alltför tydligt att gränser inte bara är streck på papper.
Nej, både den intellektuella vänstern och libertarianerna skapade sina premisser utifrån antagandet om europeisk överhöghet, underförstått att det var västvärlden som satte reglerna i ett eventuellt gränslöst samhälle. Det var våra gränser som skulle flyttas framåt, och inte de andras gränser som flyttades närmare oss. Vi sprider demokrati – de sprider inte dödsstraff och kvinnomisshandel. Det är ju självklart. Undermedvetet så var den öppna gränsen mestadels öppen åt ett håll.
Det är en ganska banal utgångspunkt. Kanske var den mindre banal för 50 år sedan när västvärlden i större utsträckning dominerade klotet med den senaste tekniken och intressanta populärkulturella yttringar? Den övriga världen avundades oss, och ville bli som oss. Så är det inte längre. Världen har ändrats. Numera är det andra folkgruppers kultur som sprids till oss, det är Europa som berikas med exempelvis muslimska helgdagar och övertagande av det offentliga rummet. Men även inom populärkulturen så ser vi exempelvis japansk manga-estetik och koreanska artister, och mycket av den senaste tekniken kommer österifrån. Hollywood kämpar visserligen vidare inom kultur- och underhållningssektorn, men västvärldens tillverkningsindustri har givit upp. Det mesta produceras i numera i Sydostasien.
I skenet av västvärldens tillbakadragande så framstår tanken om öppna gränser som närmast farlig. Gränslösheten blir ett hot mot den europeiska kulturen och egenarten. Inte för att de andra kulturerna nödvändigtvis är dåliga, utan för att våra idéer och ideologier förtärs, och det gäller paradoxalt nog även idén om öppna gränser. Den kommer inte att kunna existera i en mer pragmatisk och striktare kulturell kontext.