Danne Nordling skriver ett inlägg om huruvida man borde dödförklara socialismen. Den så kallade nyliberalismen dödförklaras ju gång på gång, oavsett om liket springer Stockholm maraton eller ej. Varför höjs inte lika många röster mot socialismen? Det kanske det görs, men vi noterar det inte i media, där förstatligande och övertagande av bolag snarare lyfts fram som något positivt i dessa dagar.
Det finns några grundläggande problem med socialism, det handlar framförallt om att individen inte ska äga företag. I princip går det ut på att du inte får åka till torget och sälja dina äpplen, för att försörja din familj.
Vad mig anbelangar är det en mänsklig rättighet att sälja, byta och idka handel. Det har vi gjort sedan urminnes tider. Poängen är att mitt överskott av äpplen kan matchas mot grannens överskott av gurkor. Eftersom jag inte odlar gurkor själv, är jag villig att köpa/byta till mig gurkor – och grannen är intresserad av mina äpplen eftersom han bara har gurkor.
Detta är ett grovt förenklat exempel, men det funkar så än idag. En löntagare säljer sina insatser genom ett frivilligt kontrakt med sin arbetsgivare. Hon uppbär en stabil lön varje månad, som garanteras av företagets vinst eller reserver. Med lönen kan hon köpa/byta till sig saker som andra lönearbetare producerar.
Att förbjuda företagande och lönearbete är ett gigantiskt ingrepp i de mänskliga rättigheterna. Oavsett vad man tycker om giriga globala storföretag, eller utsugningen av tredje världen etc. Att några företag missköter sig innebär inte att systemet är fel i grunden. Vi sätter ju inte ALLA människor i fängelse för att några stjäl och mördar?
Därför kan man inte heller förbjuda kapitalismen eller den fria marknaden enligt de socialistiska premisserna.
Marx, som i mina ögon framförallt var en profet, menade att storföretagen skulle bli större och större, tills blott några få återstod, vilka kontrollerade världen och utnyttjade arbetarna allt mer.
I dagarna gick GM, ett av världens största företag i konkurs. Företaget har haft problem i många år, trots att den amerikanska staten pumpat in miljarder och försökt rädda det flera gånger. Jag skulle snarare vilja argumentera för att företag förr eller senare når en kritisk massa, när det blir för stort tappar man effektivitet, gemensamma visioner, byråkratin växer etc – och företaget går under.
Givetvis finns det undantag, typiska sådana är Wal-Mart och Ikea som arbetar enligt ett ”roll out”-koncept, till synes identiska enheter startas runt om i världen, de är närmast replikor av varandra, och de samordnas enligt ett givet koncept via ett huvudkontor. Men även här tror jag att man når ett tak förr eller senare, där storleken inte längre är en fördel, utan snarare en nackdel.
Marx profetia bygger på lösa hypoteser, staplade på varandra i ett scenario, som mest påminner om dagens konspirationsteorier. Kapitalister och småborgare suger ut arbetarna, är en generell tes. Stämmer det det verkligen? Ja, om man tycker att ett erbjudande om jobb är utsugning. Alternativet är ju att försörja sig själv, som egenföretagare, naturahushållning eller starta ett arbetarägt kooperativ, vilket inte alla skulle ställa upp på. Men möjligheten finns.
Lönearbete är faktiskt en av världens mest fantastiska uppfinningar. Företag och investerare tar risken vid uppstart, löntagaren får sin lön varje månad, om det går åt pipan avskedas personalen, men den ekonomiska smällen tas av ägarna. Arbetaren är skuldfri. Så är det INTE för egenföretagare, naturahushållande bönder eller arbetarägda kooperativ. Då tar man själv risken.
Och det skrivs väldigt mycket om alla rika företagare som åker privat-jet runt om i världen, det skrivs mindre om alla de som offrat blod, svett, tårar och pengar – och inte lyckats lika bra. De flesta företag gör inga storvinster, de går runt, och vd:n tjänar rimliga summor. Det är ganska mediokert, hjulen snurrar, och arbetarna kan köpa mat, kläder och semesterresor. Allt detta hade varit väsentligt svårare om vi tvingats försörja oss själva genom egna idéer och investeringar.
Socialismen är i grunden en reglering av individens kreativitet. Genom att någon har en bra eller lönsam idé, anses hon utgöra ett hot mot de andra, som inte har lika bra idéer. Genom att idébäraren anställer folk för att förverkliga sina idéer upplevs det som att hon ställer sig över sina medmänniskor. Folket blir beroende av idébärarna. Bra eller dåligt? Inte så illa för den som kanske inte har några bra idéer? Och tar vi bort idébärarna hamnar vi snart i ett ganska torftigt och eländigt samhälle.
Det handlar helt enkelt om att reglera kreativitet. Och kreativitet är inte något som kan regleras.
—
Intresant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, socialism, vänster, vänstern, nyliberalism, liberalism, marknad, kapitalism
