Vi befinner oss mitt i en enorm flyktingskris. Tusentals människor har lämnat Mellanöstern pga oroligheter och fattigdom för att söka lyckan i Europa. EU:s gränsländer orkar inte med trycket, och direktiven om huruvida flyktingarna ska skickas vidare eller ej verkar skifta för varje dag som går. Murbyggarna i Ungern, släppte precis igenom ännu fler busslaster med flyktingar, hur det nu går ihop. Flera länder har tillfälligt lämnat Schengenavtalet och infört gränskontroller.
Samtidigt är unionens valuta och finanspolitik i gungning. Grekland håller sitt andra parlamentsval i år till följd av det finansiella läget. Då de själva inte har möjlighet att ta sig ur krisen, genom devalveringar och andra valutapolitiska åtgärder, så återstår att antingen fortsätta att göra som tyskarna säger, eller lämna valutaunionen, med risk för ännu en krasch. Nästa regering lär inte ha mer att säga till om, om de nu inte tar det ödesdigra beslutet och lämnar föreställningen.
Historiskt sett brukar dylika oroliga tider destillera fram en och annan ledargestalt. Någon eller några som ställer sig upp och talar klarspråk, bygger förtroende, ger lösningar och framförallt hopp åt alla som befinner sig i krisen.
Vi minns kungens Tsunami-tal, medan den dåvarande statsministern Göran Persson inte ens lyckats släppa julbordets kalvsylta. Andra människor som lyckat hålla ihop och entusiasmera nationer är Churchill, Kennedy och Thatcher.
Var finns våra ledare? Var är de som ställer sig upp berättar hur vi ska göra och varför?
Nej, de grå byråkraterna i Bryssel älskar att producera direktiv, lagar och förordningar, men duckar så fort läget blir svårt eller allvarligt. Man hjälper inte EU:s gränsländer. Man låter rasistpartier växa sig starka. Man uppmuntrar överbelåning med risk för finansiell härdsmälta. Unionen lämnas vind för våg, alla får plötsligt klara sig själva.
Stora imperier kräver ännu större ledare – på gott och ont – men några ledargestalter finns inte i vår union. Folket i medlemsländerna är vilsna. Trots att vi numera delar politik, gränser och valuta, så finns det ingen som går längst fram i ledet. Det finns ingen plan.
EU är en tveksam sammanslutning, med fega politiker och oklar agenda. Vi vet inte vad som händer från den ena dagen till nästa. Det enda vi kan vara säkra på är att makten knyts allt hårdare till Bryssel, men vad all den här makten ska användas till är höljt i dunkel.
