1970-talets våndor återspeglas delvis i populärkulturen, med filmer som The Warriors, vilken utspelar sig i en grafitti-bemålad slum, och vi ser våldsamma uppgörelser mellan olika gäng. Ett resultat av stadskärnornas avfolkning, ekonomiska kriser, företagsnedläggningar, etniska motsättningar och kravaller.
Och i Bondfilmen Diamonds are Forever ser vi det det homosexuella paret Mr. Wint and Mr. Kidd som samtidens extravaganta antagonister. De sexuella frigörelsen firade stora triumfer, och det handlade inte bara om relationen mellan män och kvinnor, p-pillret, utan även om folks sexuella läggningar.
Vidare har vi Roger Moores debut i rollen som Bond i filmen Live and Let Die, som delvis har karaktären av en s.k blaxploitation-film, med mängder av svarta skådespelare i viktiga roller. Här återspeglas den svarta medborgarrättsrörelsen, samt en allt större acceptans för svart musik, kultur osv.
Vi får inte heller glömma prinsessan Leia i Star Wars, där hon som kvinna har en aktiv och ledande roll i rebellalliansen, det är också hon som initierar händelserna i öppningsscenen och startar hela äventyret. Relationerna mellan män och kvinnor blev allt mer jämlik, både på vita duken och i verkligheten.
Nåja, allt det här var för 50 år sedan. Ett halvt sekel har passerat. Alla dessa rättvisekamper borde vara bordlagda och klara.
Men istället har vi fått ett nytt 1970-tal över oss. De senaste åren har utmärkts av ett slags kulturkrig där kvinnor, minoriteter och diverse läggningar fortsätter att kräva sina rättigheter som om det fortfarande vore 1970. Även raskravallerna är tillbaka i USA.
Rättighetskraven dras ännu ett varv, och aktivisterna låtsas som att alla de rättigheter vi tidigare vunnit i historien inte existerar. Kvinnor ska åter igen bli jämlika, fast de haft rätt att rösta och förändra samhället i 100 år. Och det gäller även svarta och homosexuella, ännu en gång ska de slåss för sina rättigheter; har de glömt att deras farfar gjorde samma sak för 50 år sedan? Kanske ignorerar de faktum att acceptansen mot homosexuella och svarta är hög. Allt tal om systemisk rasism och intolerans är överdrivet, vi lever i ett väldigt tolerant och accepterande samhälle, åtminstone i västvärlden.
Vi har också fått tillbaka det kalla kriget, precis som under 1970-talet. Där Ryssland oprovocerat anföll Ukraina förra året, efter att Kiev med Natos goda minne bombarderat Donetsk i åtta långa år. Ordet oprovocerat ligger öppet för tolkning. Därefter följde sanktioner mot Ryssland och ryska medborgare, konfiskeringar av tillgångar utomlands, samt sprängningen av gasledningen mellan Tyskland och Ryssland. Varför väst tar Ukrainas parti i konflikten är inte lätt att veta, landet beskrevs som ett veritabelt tjuvnäste och mest korrupt i Europa bara veckor innan krigsutbrottet. Det ligger uppenbarligen en hund begraven här. Vi får vibbar av både Vietnamkriget och kapprustningen med Sovjetunionen.
Det förra 1970-talet avslutades med Ronald Reagan och Margaret Thatcher, och snart kom det mer framgångsrika och glossiga 1980-talet. Vi fick ett lite mer konservativt samhälle, mer stabilitet och bättre säkerhet i stadskärnorna. Det var också ett årtionde då vita ungdomar satte upp affischer på svarta artister som Eddie Murphy, Michael Jackson, Whitney Houston, Sade, Chaka Khan och många fler. Kanske har vi aldrig kommit närmare en sådan acceptans mellan olika kulturer och raser? Under samma period var homosexuella män ledande inom mode- och underhållning, och det var inte ett dugg konstigt att vara bög. Och arbetslivet svämmade över av kvinnor, hemmafrun blev undantaget istället för normen. I öst så avskaffade Gorbatjov kommunismen. Många tyckte att vi uppnådde någon slags balans.
Skillnaden mellan 1970-talets och dagens aktivism är möjligen att den numera är bekostad av diverse organisationer samt näringslivet. När pengarna inte längre flödade in till Floyds protester så slutade de. Även andra aktiviteter är misstänkt kortlivade och koordinerade. Kanske handlar det om företagens skuldkänslor, att de skulle vilja bidra till något gott i samhället, samtidigt som de inte riktigt orkar ta reda på vad som egentligen händer. Kanske handlar det om något annat, vem vet?
Vi som är trötta på att läsa om trans, hbtq, metoo, kravaller, protester, migranter, otrygghet osv osv – när kommer vi att få uppleva morgondagens Reagan och Thatcher? Är det inte dags för dem att dyka upp snart, och avsluta 1970-talet, igen?
