1789 anses av många vara själva startskottet på den nya världsordningen. Året då franska revolutionen inleddes. Kungen avsattes, liberalismen blev en viktig kraft, och därefter andra mer progressiva rörelser såsom socialism och kommunism. Fransmännen firar fortfarande minnet av revolutionen som sin nationaldag. 1789 års händelser är intressanta, men kanske tenderar vi att övertolka vad dessa skeenden gav upphov till. Nedan följer några iakttagelser runt tiden för revolutionen, som jag tycker är värda att poängtera:
Från ett envälde till ett annat
Huset Bourbornes envälde avslutades. De franska kungarna hade sedan drygt 100 år tillbaka tillskansat sig allt mer makt på bekostnad av den äldre regionala aristokratiska ordningen.
Det Bonapartiska enväldet påbörjades. Kaoset och blodbadet som följde revolutionen blev en språngbräda för den ambitiöse härföraren Napoleon, som ett decennium senare utropade sig till kejsare. Om revolutionens avsikt var att avsätta en enväldig monark och inrätta maktdelning – då blev det ett totalt misslyckande.
Stormaktsdilemmat
Händelserna kan också tolkas som en del i Frankrikes skakiga transformation från en kulturell och militär supermakt, till en andra rangens kolonialmakt, och vidare till en mer ordinär nation.
Borgarna, den nya härskarklassen
Revolutionen leddes av borgare som missgynnades av enväldet. Borgarna och handelsmännen var egentligen en naturlig ny aristokrati, som i andra länder sakta övertog den feodala aristokratins makt. I Frankrike skedde detta med våld. Tyrannicid (dvs tyrannmord) hade gamla anor, och ansågs ibland vara förenligt med folkrätten.
Händelserna bidrog förmodligen också till att stärka den anglosaxiska världen. Där övertog borgerligheten makten på ett mer långsamt organiskt sätt, och den gamla jordägande aristokratin och krigaradeln fick ge vika, eller transformera sin verksamhet, ty grunden för deras ekonomi tynade bort.
Klassisk liberalism
Den anglosaxiska klassiska liberalismens krav på demokrati var på många sätt en naturlig fortsättning på det traditionella europeiska parlamentariska styrelseskicket. I Sverige hade vi ståndsriksdagen, i England över- och underhuset (med anor från 1200-talet), i Venedig det stora rådet etc. Kungligt envälde var inte så vanligt som vi ibland tror. Kungen fungerade ofta som den främste av aristokrater, men det fanns tillika ett aristokratisk råd, och ofta även ett folkligt råd. Makten var delad. Även Machiavelli poängterade hur viktigt det var att regenten höll sig väl med folket. Envälde påminde mer om orientalisk despotism, och det var inget för den mer frihetstörstande västvärlden, där makten varit reglerad redan under greker, romare, samt medeltidens Magna Charta etc.
Kontinuitet
Den klassiska liberalismen hade fler likheter med våra gamla hävdvunna styrelseskick än vad vi tror. Och den västerländska demokratin kan ses som en naturlig fortsättning på gamla tiders råd, ting, riksdagar eller valkungadömen som fanns i Sverige fram till 1544. Borgerligheten var en naturlig aristokrati som växte fram i takt med industrialism, vetenskap och världshandel. De nyinstiftade republikerna och dess presidenter påminde en hel del om forna tiders valkungadömen. Medan senat och parlament hade sitt ursprung i äldre tiders folkförsamlingar, råd, ting etc. Beslutande folkförsamlingar fanns inte bara hos romare och greker, utan nämns redan hos sumerer och akkader, ca 2000 f.Kr.
Kanske var brottet från den gamla tidens ordning till den nya inte så fundamental och övergripande som vi ofta tror. Våra styrelseskick är resultatet av urgamla arkaiska system, som sakta ändras och anpassas, och det är varje generations uppgift att upprätthålla dess relevans, och se till att de inte degenererar.
