För några decennier sedan innebar en högre utbildning en enkelbiljett till medelklasslivet. Den som under fyra år utbildade sig på universitet och högskola kunde räkna med ett gott liv i ett bättre villaområde bland likasinnade. Idag ser vi att drömmen delvis har kraschat i många västländer.
Det finns mängder av universitetsutbildade ungdomar som inte kommer vidare i karriären och inte har råd med varken bil, villa eller vovve. De har fastnat med lågavlönade jobb, enklare vikariat eller diverse assistenttjänster där de svårligen kommer vidare. Detta är utgångspunkten; en högre utbildning ger inte längre automatiskt möjligheter till det goda livet.
Nåja, om man utbildar sig rätt, dvs inom naturvetenskap, teknik, ekonomi etc, då borde resan till villaförorten eller den vackra innerstadslägenheten gå snabbare. Kanske handlar det om vilken utbildning man väljer?
Förmodligen har västvärlden ett överskott av humanister, samhällsvetare och kulturarbetare. De har delvis lurats in i den akademiska världen på premisserna om gårdagens bildningsideal, då en humanioraexamen vägde tungt, och något som mest överklassens barn ägnade sig åt. Då fördjupade man sig i latin, klassikerna, filosofi, språk osv. Idag pratas det mer om värdegrund, genus, mångkultur, och det enda språk som talas förutom modersmålet är en svenskbruten amerikansk engelska.
Givetvis blir alla dessa ungdomar besvikna när de efter examen får stå och flippa hamburgare tillsammans med lantisar och vitt slödder. Och hur ska de betala tillbaka de ymniga studielånen? Även om de till slut får det tilltänkta jobbet, så tjänar de mindre än en ekonom eller en ingenjör. Det finns redan tillräckligt många socionomer, kommunikatörer, kulturarbetare och handläggare med interkulturellt perspektiv.
Staten, landstingen och kommunerna är deras främsta potentiella arbetsgivare. De vill alla dia moder Sveas ymniga barm. Därför har wokisterna inga problem med skattehöjningar, och att staten växer, ty det kan ju i förlängningen innebära fler jobbmöjligheter till dem själva.
Av samma anledning misstror de inte regleringar, ökad byråkrati, certifieringar, tillståndsförfaranden, handläggningskrav osv. Allt detta ger ju dem potentiella arbetstillfällen. De är klienter till staten på grund av sin attityd och sin utbildning. Och allt det som vanliga människor i det privata näringslivet upplever som frihet – skattesänkningar, avregleringar, avbyråkratisering – ser de själva som ett existentiellt hot.
Därför kan vi ibland uppleva wokisterna som galna och hysteriska när de försvarar avdankade marxistiska värderingar. För dem handlar det om att vinna eller försvinna. Jag misstänker att många av kravallerna i exempelvis USA startas av en sysslolös felutbildad ungdomsgeneration, födda in i medelklassen, men de ser ingen framtid för sig själva.
Det moraliskt rätta hade ju varit att undvika att skapa denna skattefinansierade klientklass, men det blev en global trend att bränna studielånet på ifrågasättande och rättvisefokuserande ämnen på universitetsnivå. Och utvecklingen har drivits på av olika ideologiska skäl, inte minst av intresseorganisationer både statliga och civila. Och nu har vi detta s.k transferiat, lättingar som iskallt räknar med att arbeta med ”kultur”, och ser det som en slags rättighet att bli livnärda av skattebetalarnas pengar. Dessa tungt taxerade medborgare som i stor utsträckning avskyr slöseriet och låtsasarbetarna de tvingas försörja. Den s.k ökade polariseringen i samhället kan också förklaras utifrån detta. Vi ser ett växande hat mellan de som blir plundrade, de som plundrar och omfördelar bytet, och de som får del av slantarna.
