När jag skummar igenom nyhetsflödet under morgonen slås jag av idel dystra nyheter, bl.a om Värnhemsskolan i Malmö där etniska konflikter är vardagsmat, där maffian försöker värva medlemmar etc, och skolans säkerhetssystem påminner allt mer om det som vanligtvis brukar finnas på fängelser. Jag läser vidare att en polischefs bil har sprängts i luften utanför Stockholm. Ett axplock bland många andra liknande dystra nyheter.
Jag märker också hur nyhetsredaktionerna desperat försöker tona ner händelserna, polischefen benämns inledningsvis ”polisanställd” i artikeln, en variant på ”blåljuspersonal” som också ofta används i nyhetsflödet. Hot mot ordningsmaktens chefer brukar i många andra samhällen betraktas som samhällsomstörtande, eller åtminstone en fara för samhällsstrukturen, likaså sabotage mot infrastruktur, skolor, sjukhus etc. Hot mot offentliganställda var något man sällan hörde talas om för några år sedan.
Jag ser också en viss tillnyktring i medierna. Man frågas sig lite oftare, hur det kunde bli så här? Och det är egentligen en ganska självklar fråga – även om den sällan ställs – vi vet ju alla hur det kunde bli så här. Och svaret ligger bortom den sedvanliga vulgära pajkastar-rasistdebatten som spökar i medierna.
Vad vi än personligen tycker om invandring – låt oss konstatera att om Sverige skött sin asylpolitik och arbetat i enlighet med FN-organet UNHCR och tagit emot de kvotflyktingar man internationellt åtagit sig, samt haft ett sedvanligt green-card-system för arbetskraftsinvandring – då hade dagens situation ALDRIG uppstått.
Men man ville inte göra som alla andra, nej, man skulle uppfinna hjulet på nytt. Och politikerna hade folket med sig, de röstade snällt på partierna med de mest inkompetenta lösningarna. Slutligen bör man fråga sig: – var det värt det?
