Det har läckt uppgifter från EU-kommissionen, om krav på att alla EU-länder ska införa euron fram till år 2025, samt att Bryssel ska ha mer inflytande över medlemsländernas statsbudget. Uppgifterna har delvis dementerats, men de följer den nya politik som bl.a Frankrikes nya president Macron framfört, om att stärka samarbetet och eurogruppen.
Brexits efterdyningar har uppenbarligen lett kommissionen till antagandet att EU måste stärkas för att inte falla sönder helt. Så istället för att lätta på regelverken och överstatligheten – så som britterna krävde – så väljer man istället att förstärka dem.
Sverige är ett av de EU-änder som inte har Euron som valuta, följt av Danmark, Polen, Ungern, Tjeckien, Kroatien, Bulgarien, Rumänien, samt Storbritannien som är på väg att lämna unionen.
Det vore ett mästerstycke att ena dessa länder i en fungerande monetär union. Länder som exempelvis Sverige och Bulgarien skiljer sig en hel del vad gäller ekonomi, finanspolitik och BMP. Eurosamarbetet har inte fungerat särskilt väl hittills, där vissa länder hamnat i närmast permanenta kriser, utan möjlighet att ta sig ur. Vad kommer att hända när ännu fler länder blir delaktiga, och skillnaderna i den ekonomiska kulturen blir ännu större?
Sveriges naturliga allierade inom EU är Norden och Storbritannien, och delvis Tyskland. Flera av dessa länder står utanför valutaunionen, och Norge är inte ens med, och snart inte heller Storbritannien. Sverige kommer att bli mer ensamt i en dylik union, och får svårare att hävda sig. Och införandet av Euron kan mycket väl resultera i en folkomröstning om att lämna EU, så som skedde i Storbritannien.
Av Visegradgruppen, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien, är det bara de sistnämnda som infört euron. Och dessa länder har mer än en gång satt sig på tvären gentemot centralmakten i Bryssel, de är något av unionens bråkmakare. Hur kommer Budapest, Prag och Warszawa att ställa sig i frågan? Även här kan krav resas på utträde.
Och då har jag inte ens berört utvecklingen av den ekonomiska krisen i Grekland, bankproblemen i Italien och Tyskland, samt migrationskrisen. Dessa fyra problemområden kan också påverka EU-samarbetet och medborgarnas attityder över tid.
Det fanns tider då EU-politikerna arbetade med att utvidga unionen och skapa vettiga samarbeten. Optimismen är bortblåst, nu handlar det bara om att rädda unionen – till varje pris – kosta vad det kosta vill.
