Den svenska välfärdsmodellen bygger på att alla bidrar med skatter, och får något tillbaka i händelse av sjukdom, arbetslöshet, föräldraledighet etc.
Det finns få privata alternativ, då staten har lagt beslag på flertalet välfärdstjänster. Även åtkomsten av hyreslägenheter bygger till stor del på kommunala kösystem. Det finns ofta ingen annanstans att vända sig om staten inte sköter sina åtaganden.
Och köerna ringlar sig långa både för vård, operationer, bostäder mm. Polisen, rättsväsendet och skolorna är överbelastade, och i princip all offentlig verksamhet dras med kvalitetsproblem.
Under senare år så är det allt fler som ska dela på välfärdsstatens gåvor, medan proportionellt färre bidrar till densamma.
Fungerar välfärdsstaten bara i ett litet rikt, isolerat land? Och är möjligen denna tid förbi?
Den frikostiga migrationspolitiken har bidragit med ca 850,000 nettoinvandrare de senaste 16 åren. Givetvis innebär så många nya människor en del utmaningar för den offentliga infrastrukturen.
Vi ska inte heller vara naiva, några av alla dessa 850,000 har inte rent mjöl i påsen, därav polisens ökade belastning under senare år.
Kan vi snabbt utöka vården, skolan, polisen och rättsväsendet? Det som fordom räckte – är idag hopplöst urvuxet. Politikerna har inte planerat samhället utifrån dagens demografiska situation.
Detta kräver givetvis ännu mer skattepengar, i ett land där skattetrycker redan nått taket.
Ett annat alternativ vore att minska statens utgifter inom områden som inte räknas till kärnverksamheten, exempelvis behovspröva bidrag och subventioner. Detta skulle i och för sig slå hårt mot områden som är socialt utsatta, och kaoset skulle bli än värre.
Därför har politikerna inte mycket att spela med; de kan blott hoppas att den långa vackra högkonjunkturen fortsätter i all evighet.
