Vi pratar inte om det tidiga 1900-talets totalitära ideologier, utan om den extremhöger som finns omkring oss idag. Vad vill de egentligen? Och hur skiljer sig deras åsikter från gemene mans? Kanske är de inspirerade av hur vi levde för några decennier sedan, då saker och ting var annorlunda? Är efterkrigstiden deras ideal? 1950-60-talen, då vi byggde atomkraftverk, månraketer och överljudspassagerarplan?
En tid då det var acceptabelt att vara misstänksam mot (eller rent av tycka illa om) vissa människor, folk, grupper, kulturer och religioner. Så länge det inte övergick till våld och hot, förstås. Åsiktsfrihet rådde i större utsträckning.
Man fick också värna sin familj, vänner, hembygd och land. Det sågs som något gott, och förväntades av alla medborgare. Det var inte heller ovanligt att folkets gemensamhetskänsla och flit resulterade i ett fint samhälle, med hög standard, bra vägnät, energiförsörjning och övrig infrastruktur.
Skatten, som var mycket lägre än idag gick till gemensamma projekt, som i stor utsträckning återfördes till skattebetalarna i form av vård, omsorg, skola samt trygghet på gator och torg. Man satte stort värde i att skapa ett välfungerande och stabilt land. Inget av detta sågs som ett utslag av ytterlighetspolitik.
Men dagens högerextremister är oftast inte så extrema. De är förvisso tongivande vad gäller minskad invandring, annars liknar deras politik mångt och mycket etablissemangets. De utmanar inte dagens överdimensionerade statsmakt, högskattesamhället samt klåfingriga lagar och regleringar som tränger in i familjer och vardagsliv.
De finns vissa andra triggers, som retar upp folk, utan att egentligen fylla så många andra syften. Inom klimatpolitiken kan de högerextrema ibland vara skeptiska, och det betraktas förstås med misstänksamhet eftersom teorierna om koldioxidens skadeverkningen upphöjts från just teorier till religion. De kan ibland ställa sig på abortmotståndarnas sida, vilket också är ett åsiktsbrott, men det är egentligen oklart rent filosofiskt sett hur man reder ut frågan från ett höger-vänster-perspektiv. Restriktiva tendenser finns även mot vänsterfeminism och det s.k HBTQ-samhället, men det är oklart vad folks privata sexualitet har att göra med övergripande politiska beslut. Ingen kommer att förbjuda homosexualitet eller jaga lesbiska par utmed gator och torg. Inte ens extremhögern.
Den högerextreme Donald Trump verkade för att avkriminalisera homosexualitet i de delar av världen där dessa lagar fortfarande förekom. Och Marine Le Pen har nära 50% kvinnor på valsedlarna, inte illa för ett högerextremt parti. Medan den förhatlige Viktor Orban inte alls tvingade på sina medborgare lika hårda coronarestriktioner som de mjukare och mer västorienterade grannländerna. Och här i Sverige har Jimmie Åkesson förvandlat sitt parti till helt vanliga betongsossar som vill minska invandringen med några procent.
Så, vad är extremhögern egentligen?
Gammal ideologisk skåpmat som var allmänt accepterad för några decennier sedan? Handlar det om tonen? Burdusa och högljudda människor som inte kan föra sig i fina salonger och tysta salar? Obildade lantisar som inte har att göra i huvudstaden med sina traktorer, högafflar och facklor? Folk som inte fattar, och har fel, oavsett vad de säger eller tycker.
Irriterande populism som stör etablissemanget och deras trogna klienter och tjänare?
