Västvärldens liberala demokratier är en framgångssaga utan like, under ett sekel har vår levnadsstandard ökat enormt, och i vanliga hem finns lyxartiklar som skulle få gamla tiders kungar gröna av avund.
Toaletter, bilar, tv, musikanläggningar, datorer, effektiva läkemedel, delikatesser från världens alla hörn – allt detta ser vi som självklarheter – medan en armada av läkare, tandläkare, sjukgymnaster, psykologer etc ser till att vi mår bra och lever länge. Visst finns det fattigdom och utslagna människor, men de är få, och även de åtnjuter en standard som skulle få gamla tiders fattiga att häpna.
Det finns emellertid ett problem, något som västvärldens demokratier inte lyckats få bukt med – och det är DROGERNA, och den drogrelaterade brottsligheten.
Trots ambitiösa kampanjer, och kriget mot drogerna har tull och polis misslyckats kapitalt. Idag kan man lätt köpa amfetamin som räcker för en hel helg till priset av två starköl. Marijuana är ännu billigare, även kokain och andra tyngre droger går ner i pris. Den organiserade brottsligheten förser västvärldens invånare med diverse lyckoprodukter, och även om få medger det så brukas det droger lite varstans i stugorna.
Detta gillas inte av politikerna, de vill till varje pris stoppa narkotikan, men de misslyckas gång på gång. De få tillslag man gör är toppen på isberget, om vi ser till tillgång och pris. Knarksyndikaten blir allt mäktigare, och drogerna blir allt tillgängligare.
Ett alternativ vore att reglera istället för att förbjuda, vilket skulle tränga ut knarksyndikaten och minska den narkotikarelaterade brottsligheten. Men i dagens neokonservativa politiska klimat ses inte detta som ett alternativ. Medborgarna ska skyddas, tas omhand; vi ska arbeta och bidra till framgångssagan – inte sitta i mörka rum och berusa oss.
I ett tidigare inlägg skrev jag:
Förbudsivrarna å andra sidan glömmer ofta bort att kampen mot narkotikan är ett komplett misslyckande, att vi skulle behöva bygga ett övervakningsamhälle och polisstat av modell 1984 för att verkligen lyckas. Är det vad vi vill? Somliga menar att vi är på god väg.
FRA:s ”signalspaning” är enligt regeringen avsedd för avlyssning av internationell kommunikation. Avlyssning i Sverige mot enskilda personer är endast tillåten om det är av synnerlig vikt för verksamheten, och eftersom hela FRA:s verksamhet är av synnerlig vikt så utgör denna gummiparagraf inget hinder för nationell avlyssning. Enl uppgift så bryter FRA redan mot lagen och avlyssnar svenskar.
Avlyssning är inte särskilt effektivt mot terrorister, eftersom de arbetar i små celler, få personer är invigda i den specifika uppgiften. Telefoni och internet underlättar givetvis verksamheten, men är egentligen inte nödvändigt. Avlyssning är förmodligen inte heller särskilt effektivt mot sk ensamma gärningsmän, som i Anna Lindh-fallet, eftersom de inte kommunicerar med några kumpaner. Måhända uppvisar de märkliga Internetvanor, men vi kan inte låsa in alla som avviker.
Knarkhandeln däremot är internationell, det finns många människor inblandade och många led involverade, tillverkning, smuggling, fördelning, försäljning etc etc. Kommunikation är viktigt för att maskineriet ska fungera. Avlyssningen skulle initialt vara ett mycket effektivt vapen mot knarket, tills ligorna anpassar sig, och situationen blir som idag igen.
Politikerna kan emellertid uppvisa resultat, drogerna skulle under en tid bli dyrare och svårare att få tag på. Kampen mot narkotikan revitaliseras, men givetvis kommer det i framtiden att krävas ÄNNU fler integritetskränkningar ju mer knarkhandlarna anpassar sig. Det är en farlig väg att beträda, och det leder utan tvivel till ett slutet övervakningssamhälle, där staten i hög utsträckning kan lägga sig i vårt liv och leverne.
Avskaffandet av brevhemligheten och privatlivet är inte värt priset. Vi blir fångar i paradiset. Medborgarna blir till papegojor i en vinterträdgård; här finns mat i överflöd, vänner och en naturanpassad miljö – allt vi saknar är friheten.
—
Andra som skriver om integritet: C Engström, Projo, Bloggelito, HAX, R Falkvinge.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, FRA, avlyssning, integritet
